Feeds:
Posts
Comments

Posts Tagged ‘Neil Gaiman’

Det är tio år sedan jag senast läste den. Det kan ha varit en önskan att göra det på engelska som fick mig att vänta, men nu när jag äntligen läste om den, så var Terry Pratchetts och Neil Gaimans Good Omens lika fantastisk som jag mindes. Att jag läste den just nu hade dock faktiskt mindre att göra med att den kommande TV-serien än med att jag ville plocka upp en Pratchett-bok när jag inte var helt säker på vilka som redan låg och väntade på att bli lästa.

För den som missat är det frågan om slutet på världen som vi känner den: antikrist är född, och snart skall änglarnas härskaror ställas mot de demoniska horderna. Han skall bara växa till sig lite först, och få en bra utbildning. Problemet är bara att den demon som fått i uppdrag att vaka över honom, A Crowley, trivs ganska bra med livet på jorden. Detta är en av de punkter han får medhåll på av sin närmste motståndare, ängeln Aziraphale. Eller, motståndare … de har ju sedan länge insett att det är klart enklare om de lite tyst samarbetar och hjälps åt, utan att någon behöver få höra det. Mer blir gjort, och risken för pinsamma motgångar minimeras. Men nu har i alla fall de fått i uppgift att se till att antikrist om möjligt ställer sig på rätt sida i den sista striden.

Även om det teologiska innehållet överlag verkar korrekt, och den knappast kan tas som en allvarlig attack på religionen, så är samtidigt de argument som finns där om ondskan och den fria viljan och allt det där skarpt framställda. Det är inte någon särskilt allvarlig attack mot Gud, men den framställer Himlen som bättre än Helvetet i en definitionsmässig snarare än faktisk mening: änglarna är lika sugna på armageddon som djävlarna, och ingen bryr sig riktigt om att alla människor kommer att dö.

Det finns samtidigt fantastiskt mycket annat: en bok med osannolikt exakta och nyktra profetior, en häxjägararmé, Queen, sataniska nunnor, en idyllisk by i södra England, apokalypsens fyra andra ryttare, en hund. Det tog sin tid att återvända till den, men jag är glad att jag gjorde det.

Read Full Post »

Neil Gaimans The ocean at the end of the lane kan möjligen beskrivas som den felande länken mellan Roald Dahls berättelser om barn utsatta för elaka vuxna och H.P. Lovecrafts kosmiska skräck: det är en bok där huvudpersonen, en 7-årig, tämligen räddhågad och boksynt gosse som vi aldrig får veta namnet på, träffar på Lettie, som tycks vara elva år och bor på en närliggande bondgård, och hjälper henne att binda ett fast monster i en närliggande skog – men får med sig ett frö från detta monster hem i sin kropp.

Fröet utvecklar sig sedermera till en hemsk barnpasserska som kallar sig Ursula Monkton, som fyller vår berättare med skräck: han vet att hon är monstret, och hon tycks ta över resten av familjen så hans lillasyster avgudar henne och hans far attraheras av henne (modern ser vi inte mycket av). Fly går inte. Ej heller att få ett meddelande till den uppenbart kapabla Lettie. När hjälpen till slut kommer, är den nästan värre än plågan.

Det är mycket skräck: för monster, vuxnas godtycke, att de närmsta vuxna skall vända sig mot en, att de skall separeras, och till slut också för varelser bortom vår förståelse. Det är förvisso ibland också ett idylliskt engelskt landskap, med varma sommardagar och närande mat och gammaldags sovrum med brasor och kattungar (och dessa bitar är mycket bra), men mest är det skräck. Och när det inte är det så är det paradoxer och obegripligheter.

Ursula Monkton är ett bra monster, lagom obegriplig och hemsk i sin blandning av makt och illvilja. De fågelliknande varelser som kommer efter henne är liksom det mesta i den vägen rätt tröttsamma. Ursula Monkton är en uppskalad variant av mänsklig ondska och förstörelse. Fåglarna äter upp verkligheten: de är abstrakta och förvisso farliga, men inte lika primalt skrämmande.

Läsvärt är det, visst, men inte oundgängligt.

Read Full Post »

Historien i Neil Gaimans Neverwhere var knappast ny – ung, ospännande man trillar ner i ett äventyr och tvingas snabbt växa till Hjälte – men placeringen i Londons undervärld var det möjligen. Idag vore den snarast klichéartad. I vilket fall, så heter vår generiske hjälte Richard Mayhew, är till London inflyttad skotte, med kontorsjobb, en flickvän som lämpligen beskrivs som »ambitiös« samt ett gott hjärta. En dag ramlar en skadad ung flicka nästan bokstavligen ner på gatan framför honom, och efter att ha hjälpt henne finner han att han dragits in i Londons okända nedanförtillvaro.

Det är en värld som – och jag är säker på att ingen kommer överraskas av detta – är skrämmande och märklig, den är fylld med existenser som skrapar sig fram, vältaliga mördare, rucklande allierade, änglar (eller i alla fall en ängel), råttor, livvakter, munkar och annat halvmytiskt som vid olika tillfällen kan ha glömts under jorden. Eftersom den unga flickan – Door – dragit in honom i detta får han följa med henne när hon försöker ta reda på vem som kan ha velat döda hennes familj, och varför.

Jag kan inte ärligen se något större skäl att gå djupare än så här; säkerligen har redan den intelligenta läsaren redan gjort sig en god bild var det hela slutar. Bäst är förmodligen också de två skurkarna, herrar Croup och Vandemar – skitläskiga. I allmänhet gäller också att det mest intressanta är detaljerna och de enskilda elementen, inte den helhet som de fogats samman till, men även om temat är gammalt är detta inget själ att undvika det, speciellt inte en såpass väl hanterad variant som denna. Neverwhere kan knappast längre överraska läsaren, och boken är varken mer eller mindre än en bra, modern fantasyberättelse.

Read Full Post »

Visst är det ibland skönt att få läsa något där saker och ting är lika enkla som de var en gång i ens yngsta dar, där ondskan manifesterade sig som onda häxor och besegrades av modiga prinsar? Fast helst utan det där med veka prinsessor som svimmar när de äter lite fin frukt eller kommer i närheten av hederliga arbetsredskap och ligger där i hundratals år innan de får en kyss (och så finns det de som påstår att det är den moderna världens fel med konstig kroppsfixering och ovilja mot arbete).  Då passar Neil Gaimans Stjärnstoft alldeles utmärkt: helt klart sagoaktig, men skriven av någon som haft vett att ta bort vissa av de där värsta konstigheterna.

Handlingen är i korthet att Tristan Thorn bor i byn Wall, belägen alldeles utanför en port till Sagolandet. En dag ser han och byns skönhet Victoria Forrester en stjärna falla, och han lovar att hämta den. Naturligtvis hamnar den inne i Sagolandet, naturligtvis är inget så enkelt som det verkar, och naturligtvis måste Ondskan i form av en häxa konfronteras innan allt slutar lyckligt.

Berättelsen behöver egentligen inte analyseras alls: den är uppfriskande direkt, klart förankrad i den västeuropeiska sagotraditionen (och med vissa andra inslag, som pythagorisk teori om sfärernas harmoni), och detta utan att egentligen någonsin lyfta något direkt från en annan saga.  Men som sagt, det är ibland precis vad man vill ha.

Read Full Post »

Efter min insikt i förrgår om tråkigheten hos mycken litteratur kändes det bäst att göra en kontroll: ett försök att se så det inte var jag som blivit tråkig. Lämpligt ämne för sådan kontroll befanns var Terry Pratchetts och Neil Gaimans Goda omen, vilket dessutom skulle kunna göra mig mer välvillig till den senare efter den högst medelmåttiga upplevelsen som American Gods utgjorde. Resultatet blev gott: det här var faktiskt roligt. Inte riktigt skratta-högt-hela-tiden-roligt – det har jag nog läst boken ett par gånger för mycket för – men i alla fall skratta-ibland-och-småle-nöjt-roligt.

Berättelsen går ut på att antikrist kommer till jorden, där en ängel och en demon vistats lite för länge för att de skall vilja se den försvinna i harmageddon, varför de försöker stoppa den. Humorn är den hederligt Pratchettska, med fotnoter och  små referenser till diverse saker (jag gillade speciellt beskrivningen av tomrummet efter en kärnreaktor: »Man skulle ha kunnat spela en riktigt nöjsam squashmatch i det«). Mer intressant är kanske synen på godhet och ondska, och hur människan sällan är en fyrbåk av varken det ena eller det andra, utan ofta just mänsklig. Och det trots att demonen och ängeln kanske är de mest normala personerna. Fast det inte är en särskilt filosofiskt lagd bok lyckas den belysa den fria viljans problem.

Antikrist var det också ja; tack vare en förväxling på ett sjukhus hamnar han inte som planerat i ett amerikanskt diplomathem, utan i en vanlig engelsk familj, där han växer upp i någon slags Tom Sawyer-tillvaro, minus indian-Joe och slaveriet. Denna högst mänskliga uppfostran är vad som till slut får honom att bidra till att ställa in apokalypsen (trots att andra delar av boken går på tvärs med detta och snarare förfäktar arvets makt).

Till syvende och sist är det dock en humoristisk bok, med smågnabb mellan en ängel och en demon, en halvt vansinnig häxjägare, en mycket dålig sierska (som nämligen förutspådde exakt vad som skulle hända), och apokalypsens fyra (åtta) MC-åkare. Till och med roligare än jag mindes den.

Read Full Post »

Hade jag bara varit nästan-jag, och således varit mer förtjust i film än språk, så hade jag kallat den här recensionen »No Country for Old Gods«. Båda är fullt rimliga titlar, fast med lite olika syftning. Hela idén i Neil Gaimans American Gods är nämligen att USA är fyllt av gamla världens gudar, hjältar och oknytt, som tagits dit av människor som trott på dem, men som efter att bönerna tystnat, offereldarna slocknat och historierna slutat berättas finner sig i stort sett maktlösa, tvungna att skrapa ihop till sin levnad i samhällets utkanter, allt medan deras platser intagits av andra, personifikationer av idéer i stil med »Media« och »Modern teknik«, som nu vill göra sig av med det gamla. Det drar således ihop sig till strid, och mitt i allting står Shadow, som precis kommit ut ur fängelset, fått reda på att hans fru dött i en bilolycka, och tagit tjänst hos Wednesday, en gråklädd rucklare med ett emaljöga.

Känns Wednesday bekant? I så fall är detta kanske inte boken för dig. Har man god koll på nordisk mytologi kommer man nämligen att halvt kunna gissa sig till var det hela kommer sluta, även om man kanske inte får fram alla detaljer. Samtidigt känns bokens inre mytologi på ett sätt som myten om humlan som bara kan flyga för att den inte borde kunna det: mycket tid spenderas på frågan om tro och den kraft som finns i den, men den förklara aldrig var kristendomen passar in; Jesus nämns i förbigående, men mer än så blir det inte.

Samtidigt har jag tyvärr en känsla av att den inte är riktigt så originell som den borde vara: konceptet med gudar som går bland oss och lever på vår tro, liksom de vagt samhällskritiska idéerna om hur vi numera offrar tid vid televisionens altare, känns som något som redan diskuterats på annan plats, och om man tar bort det, så blir det bara kvar en roman som tecknar en bild av ett USA som jag inte riktigt kan relatera till, en hel del mytologiska referenser att slå upp för den som så önskar, och en intrig som man som sagt kan ana konturerna av. Visst finns det intressanta bitar, men det är lite för långt emellan dem för min smak.

Read Full Post »