Jag känner igen mig i A.S. Byatts Possession, en högst akademisk roman – det vill säga, den handlar om en grupp akademiker, främst Roland Michell, som hamnat i akademiens motsvarighet till limbo, försörjd av sin flickvän medan han får ihop fickpengar på att ge lektioner och göra småjobb åt sin handledare. En dag när han rutinmässigt skall kolla upp en referens i deras specialitet, den (fiktive) viktorianske poeten Randolph Henry Ash, råkar han på ett par utkast till ett brev till en kvinna. Han anar en gammal skandal, tar reda på vem kvinnan var – Christabel LaMotte, en (likaledes fiktiv) poet som nu börjat komma på modet – och söker upp en expert på henne, Maud Bailey.
Därefter går spåret till Yorkshire, Bretagne, tillbaka till England, på jakt efter de båda, och på flykt undan kollegor och akademiska rivaler (i synnerhet en amerikan i Mercedes vars bankkonto är i tävlan med hans samvete om vilket som är rymligast). Förutom de brev och dagböcker de hittar söker de i gamla poem, jämför med landskapen, söker teman och ekon, mot en bakgrund av numera lätt daterade teorier som gör att romanens ålder börjat synas (datorer är fortfarande något som rika, lätt galna amerikaner jobbar med medan brittiska akademiker av sina fynd för hand eller via kopiator, mobiltelefoner är något som inte ens rika män i kostym vet vad det är).
Man förstår snart att det är två kärlekspar, inte ett, och att det äldre måste sluta i någon sorts olycka (speciellt som det även finns två försmådda kvinnor i bilden). Lägg därtill en stor medvetenhet om litterära teorier, och romanen hamnar endast ett snedsteg från det alltför självreflektiva och akademiska, men klarar sig till slut undan. Det hela gör dock att författaren nästan tvingar på läsaren vissa tolkningar av texten, eller avfärdar andra. Högst postmodernt, för den som (o)gillar sådant.
Att jag kände igen mig berodde inte på litteraturhistorien eller teorierna: jag sysslade med helt andra ting. Däremot skildringen av akademikerna, med sina små rivaliteter, avundsjuka blickar på andras pengar, eller svartsjuka sittande på källmaterial, är nära verkligheten. Den äldre professorn, fast i sitt gamla forskningsmaner, forskare som åldrats tillsammans med sitt evighetsprojekt, den unga klipska akademikern på väg upp, den mer långsamt säkra som aldrig verkar komma någon vart, de yttre hoten från nya teorier eller rivaler med bättre finansiering: allt det där känns igen i någon form (inte bara från det akademiska livet). Eftersom det de här sysslar med är litteratur blir deras samtal något mer rolig läsning. Det hela är faktiskt inte heller två, utan många kärlekshistorier: inte bara mellan människor, utan även mellan människor och ting och ett forskningsfält.
Lämna ett svar