Shakespeares andra pjäs om Henrik VI är inte den typ av utfyllnad som mellanverket i en trilogi annars kan vara: första delen handlade i huvudsak om förlusten av de franska områdena, och även om de konfliktlinjer som dikterar handlingen här drogs upp redan i den tidigare pjäsen så är det nu de verkligen ställer saker på sin spets: tidigare handlade det om franska städer och ädla krigare, vilket nu finns mest som vaga minnen, och det som istället hamnar i rampljuset är politiker och upprorsmän. Bristen på mellanaktskänsla kan bero på att denna pjäs skrevs före den som internt kronologiskt föregick den; ett mindre tvisteäpple mellan de lärde.
I första halvan av pjäsen hålls våldet tillbaka av kungens farbror och lordprotektor, hertig Humphrey av Gloucester, en äldre, återhållsam, lärd, men också kolerisk herre som intrigmakarna, med drottning Margaret i främsta ledet, alla tycks avsky mer än varandra. Genom Gloucesters hustru, som verkar tro hon spelar i Macbeth, lyckas de snart komma åt honom, och sedan bryter eländet ut: ett folkligt uppror med grovt, uppsluppet våld, där alla intellektuella skall avrättas (advokaterna först!) och all ordning ställas på huvudet hinner knappt stillas innan det inbördeskrig vi egentligen väntar på tar full fart: rosornas krig.
Till skillnad från första delen är det här också en väl sammanhållen pjäs, där alla rollfigurer agerar konsekvent och där sympatierna tydligt skiftar: ingen av de viktigare rollerna kommer helt undan kritik: inte den helgonlike men ineffektive Henrik, inte ordningens upprätthållare i skepnad av den märkligt naive Humphrey, och ingen är helt och hållet ett monster: inte den splittrande Margaret eller hennes älskare Suffolk, inte den ambitiöse York, inte ens den unge man som senare skall bli känd som Rickard III, här främst en modig ung krigare. Eller, vänta lite: en skurk finns det – kardinal Beaufort har faktiskt inte mycket som rekommenderar honom.
Även om det inte finns någon hjälte, eller någon tydlig skurk, kanske inte heller någon riktigt avslutat skeende att skildra så är pjäsen ändå effektiv, med logiska förlopp, planer som korsas, uppror, mord och till slut en strid där flera personer faller ifrån. Att den trots sådana problem ändå känns så solid är ett klart tecken på att Shakespeare här verkligen börjat nå upp till sin senare hantverksnivå.
Lämna ett svar