Från Institutet för språk och folkminnen kan man beställa många skrifter, bland annat ur serien Sveriges ortnamn, specifikt Ivar Lundahls Ortnamnen i Skaraborgs län. Eftersom länet är stort och mitt intresse för exempelvis Åse och Vartofta härader är begränsat tänkte jag därmed nöja mig med de närmast min hemort, samt inledningen och delen som behandlar naturnamn. Eftersom min kommun omfattar delar av fyra härad blev det likfullt en del läsning, ehuru det aningen avlägsna Skånings härad fick utgå (möjligen kommer en komplettering göras med detta samt Vadsbo, varifrån delar av släkten stammar). Därmed återstår ändå tre härad med aktningsvärd historia: Barne, varifrån en gång allt land från Varaslätten till Göta älvs mynning administrerades, Laske, en gång hem för Vidhemsprästen som lät nedteckna äldre Västgötalagen, samt Viste, varifrån Stenkilska kungaätten stammade.
Nu är det långt från alla namn som tas upp som har sådan aktningsvärd ålder: många är gårdsnamn tagna efter någon ägare på 1700-talet. För den som vill ha saker att fundera på finns det dock gott om dunkla syftningar, okända ordstammar, oregelbundna ändelser och annat mystiskt – varför kallas Månsarudssjön i en uppteckning från 1744 »Gråt Elgen«? Hur skall man tolka namnet »Emtunga«? Vem var den Dionysius som byggde nytt i Skarstad socken och vars namn nu är nästan oigenkännligt i Dönstorp?
Underbarast av alla namn är dock möjligen den i Essunga socken belägna Förbudna skogen – första ordet är en participform av »förbjudna«, varför vi har hamnat i rena Harry Potter. Konkurrensen är dock hård, bland annat av utloppet från Simsjön, som kallas Fläskgraven, då en fru Ingeborg Gylta på 1600-talet skall ha sprängt upp den med »eld och fläsk«.
Även om ortsnamnsstudier nog i allmänhet är tämligen mödosamt arbete med att jämföra språkformer och terräng, så finns det helt klart också utrymme för de mest fantastiska inblickar i forna tiders verklighet.
