I Montmartre sent på natten rör sig främst de halvt eller helt utstötta, narkomaner, bögar, prostituerade, strippor; deras kunder, män som fortfarande är ensamma efter nattklubb; polisen som går sin rond; en strypmördare. En av stripporna söker mod i alkoholen och går in på polisstationen för att berätta om ett planerat mord på en grevinna. Nästa dag är hon död, och snart hittas även en nedgången grevinna död. Detta gör att kriminalpolisen får börja söka.
Maigret på nattklubb är stundom obehaglig. Inte för att det finns snaskiga detaljer kring döda kroppar, utan för att den värld kommissarien rör sig i är så genomsjaskig. Prostitution och narkotika är inget som upprör, det är acceptabelt att använda en narkoman som ovetande lockbete för att få tag i en mördare och ingen tycks finna det underligt att Maigret när han vill få upplysningar av en cabaretägare sätter sig och dricker med honom och ser unga kvinnor åma sig. Samtidigt är det inte helt och hållet cyniskt: dansarna är utnyttjade anställda, men inte slavar, och även om narkomanerna är föraktade så är det inte helt berövade sin mänsklighet. Ibland tycks det idag närmast oskuldsfullt, som när olika personer förundrar sig över att en strippa rakat av sig könsbehåring.
Maigret är inte någon överslug detektiv som lägger samman obetydliga detaljer för att entydigt lista ut vem som är skyldig. Han arbetar med metod och människor, och med en hel stab av poliser som får ta otacksamma uppgifter. Resultatet är inte djupt tillfredsställande som när Holmes eller Poirot förklarar vad som hänt, men å andra sidan närmare en riktig vardag.
