Fredrika Bremer slog igenom med Famillen H***, en idag mycket märklig roman. I litteraturhistorier framhålls den som den borgerliga realismens genombrott, men det finns också starka inslag av romantik, i ordets båda meningar, och endast en av dem framstår som stärkande.
Vi börjar dock mer lågmält: vår berättare, Beata Hvardagslag (om det inte redan framgick av titeln finns alltså flera av 1800-talets literaturkonventioner här i sin fulla prydno) kallas in för att tjäna som husrådinna i familjen H***, där unga fröken Emilia snart skall gifta sig, men har väldigt kalla fötter, eller kanske snarare skakiga nerver: trots att hon egentligen är kär i sin fästman Algernon så frågar hon sig ständigt om inte han egentligen är, om inte en Riddar Blåskägg, så i alla fall duktig på att förställa sig.
Hon klarar sig i varje fall genom bröllopet, och eftersom hon visade sig bara vara en nervös flicksnärta, så gick det hela bra. Med de unga makarna iväg på smekmånad finns plats för en riktig handling att ta form: hennes yngre syster Julia är förlovad med en präktig men träig karl, och brodern kornett Carl, en rask ung herre, tycks hitta kärleken i en ung flicka han råkat på i skogen. Det blir lite förvecklingar, men knappt nog till mer än en kvarts roman.
Underlig är dock barnens kusin Elisabeth, blind och olycklig, som till slut berättar sin historia för Beata, och den är en radda romantiska klichéer (förbjuden kärlek! galenskap! gudomlig bestraffning!) som kokar samman till horribel melodram. Samtida recensenter tycks ha hoppats se mer av henne, men idag önskar man snarast att hon uteslöts helt (med tanke på avsaknaden av övergripande handling skulle det enkelt kunnat åstadkommas utan att resten av boken ramlade ihop).
Om handlingen är rudimentär och tragiken skrattretande, så är det som gör att man idag ändå får nöje ur boken de lättare partierna: Bremer hade god humor, drar sig inte för att driva med formatet, och även kärlekspartierna och vardagsinteriörerna känns vilsamma och, om än bitvis stereotypa, rätt trevliga och med en del originalitet.
I slutändan är det dock en bok där det historiska intresset är större än det litterära. Hade den kommit ut tjugo år senare av en i övrigt okänd författare hade den nu varit helt bortglömd, goda sidor till trots.
