Den som läser Flavius Josephus Judarnas krig, en historia som ungefärligen täcker tiden från mackabéernas uppror (även återgivet i bibliska apokryfer) fram till Jerusalems fall och templets förstörelse 70 e.Kr, kommer snart att dra vissa slutsatser:
- Josephus var en självgod jäkel, som gillade att framhäva sig själv och som framställde alla sina fiender som onda rövare i stånd till vilka skändligheter som helst
- Life of Brian var till stora delar dokumentär; den lilla tid judarna vid tiden inte fejdade inbördes gjorde de uppror mot det romerska styret.
- Man skall vara glad att man slipper uppleva den krigföring som då var gängse.
Josephus verk är indelat i sju böcker; de första två ägnas judisk historia från upproret mot seleukidernas styre fram till början av det mot romarnas. Mycket av utrymmet upptas av Herodes den store, som förvisso inte ägnar sig åt massmord på gossebarn, men som istället verkar haft vådliga bekymmer med att hantera intriganta och sinsemellan fulspelande avkommor. Josephus börjar redan här visa vilken typ av historieskrivare han är: de han ogillar skall doppas i ordentligt med tjära för att framstå som genomfördärvade, övriga kan ges mer nyanserade bilder.
I tredje boken har så judarna gjort uppror, påskyndat av en ovanligt ondskefull romersk prokurator som framstår som lite av den typen av överdrivna skurk som gör det onda för dess egen skull. Likafullt framträder här bokens store hjälte, en ofelbar administratör och krigare som får hand om försvaret av Galilléen och snabbt över upp de judiska krigarna och ordnar fram imponerande befästningar på ett par månaders tid, innan han fastnar i försvaret i en otillgänglig bergsfästning och därvid uppfinner diverse krigslister och försvarsanordningar, innan nederlaget framstår som ofrånkomligt och han flyr till en grotta där ett femtiotal andra judar också sökt sin tillflykt. Ovillig att låta världen förlora hans geni vill han kapitulera, men övriga hotar då att mörda honom, varför han kommer på den sluga listen att övertala medfångarna till kollektivt självmord och låta lotten avgöra vem som skall börja: när bara han och en annan återstår övertalar han så honom till att ge sig, och de blir romarnas fångar. (Vad en sådan klipsk herre kan ha hetat? Josephus, så klart.)
Därefter drar skildringen vidare mot själva huvudattraktionen: belägringen av Jerusalem. Först skall dock kejsar Nero hinna avlida, saknad av ingen, ett fyrkejsarår förflyta, och den tidigare överbefälhavaren och otroligt rättrådige och allmänt älskade Vespasianus rättmätigt kunna inta tronen, varför kriget får avslutas av hans likaledes underbara son Titus. Eftersom judarna är splittrade inbördes (ett kort tag behärskar tre olika fraktioner var sin del av staden), och dessa dessutom inte drar sig för att vanhelga Herrens Tempel, så borde detta gå snabbt, även om Jerusalems murar är imponerande. Judarnas stridslust och mod är dock i sanning stora, och romarna lider flera avbräck. Deras ädelmodiga, flera gånger upprepade erbjudanden om att på olika sätt flytta striderna för att skydda templet, eller till och med låta judarna kapitulera, framförda av en lysande folktalare vid namn Josephus, ignoreras dock och till slut drabbas Jerusalem av en heltigenom rättfärdig förstörelse som absolut inte är de snälla romarnas skuld, och speciellt inte deras gode kejsares eller hans fine sons.
Även om Josephus vet att berätta en historia, så framträder hans personliga åsikter starkt, om än i något höljd form. Att han beundrar sig själv och kryper för kejsaren är uppenbart, likaså att de grupper han öser invektiv över knappast var så genomusla och slumpmässigt mördande han vill ge sken av (sikarierna, »knivmännen«, framställs som någon sorts mördarsekt, när de nog snarare var en form av lönnmördare eller terrorister – knappast mer ärbart, men i alla fall mer begripligt). Även om han troligen även brer på när det gäller judarnas tapperhet och stridsvilja tog det ändå de romerska trupperna nästan fyra år att återställa ordningen, så de spännande belägringar han skildrar kan knappast vara helt fria fantasier.
Det är knappast den mest lysande romerska historien, men den försvarar likfullt sin plats: dels som en sammanhållen redogörelse för judarnas historia århundradena runt Kristi födelse (Kristus, hans lärjungar och efterföljare är dock märkligt frånvarande, även om andra gestalter ur evangelierna dyker upp), dels som en av få berättelser om den romerska armén från tiden, skriven av någon som hade personlig erfarenhet.
