Larry Nivens Ringworld är en av de stora science fiction-klassikerna: science fiction som i rymdskepp och utomjordingar och ofattbar ingenjörskonst, men också som i platta figurer, halvbakt filosofi, fusksvärande och stereotyper. Vi följer Louis Wu, Teela Brown (människor), Nessus (Pierson’s puppeteer, trebenta, intelligenta, och med enorm självbevarelsedrift) och Speaker to animals (kzin, jättekatter, stolt krigarras, aggressiva) när de åker för att utforska den jättelika ringvärld som nyss upptäckts. En kraschlandning senare, och de måste färdas över världen för att se om där någonstans finns en civilisationsrest som kan hjälpa dem hem.
Det är en enkel, begriplig handling, som närmast förvandlar boken till fantasy: de hittar ledtrådar till hur världen byggts, varför civilisationen förlorats, teknik som är avancerad på ett annat sätt än deras egen (som också den till stor del är teknomagi: den sägs göra häftiga saker, men de förklaringar man får handlar oftast om resultat, inte metod). Ett ganska bra val, ty Nivens styrka ligger snarast i det storskaliga tänkandet: hur bygger man en ringvärld, hur åker man till eller från den, hur kan den ha en användbar dygnscykel. När han försöker beskriva komplexa handlingar blir det ibland totalt obegripligt, hans figurer är för platta – Wu får jag inget klart grepp om alls, Brown förefaller nästan lite omänsklig, utomjordingarna lider av att det är svårt att se några nyanser som skulle få dem att framstå som annat än arketyper.
Så, ja, om man vill ha rymdskepp och fantastiska världar och underligheter, så är det här helt klart än läsvärd bok; idéer från den eller som den har lånat har hamnat i senare fantasy. Om man oroar sig och har fördomar om den här typen av berättelser kommer den nog inte göra mycket för att avfärda dem.
Lämna ett svar