Sällan har jag saknat en riktigt knappologisk kommentator som när jag läste en totalt okommenterad utgåva av Strindbergs Svarta fanor: vissa av de endast lätt maskerade personerna går enkelt att identifiera – att Hanna Paj är Ellen Key är välkänt, att Falkenström Strindberg själv är ganska enkelt att lista ut för den som läst annat av honom, och att den usle Zachris är den annars på magasinen dammande Gustaf af Geijerstam kan man kanske förstå –, men att den där tidningen som hängs ut som lögnens högborg är DN är inte det, och huvuddelen av persongalleriet är helt glömt.
Svarta fanor är ett generalangrepp på delar av den svenska kultureliten vid förra seklets början: folk intrigerar, hatar, förtalar, besvärar och förpestar varandras liv. Alla är offer, de flesta förövare; Zachris och hans hustru Jenny det i extra hög grad. Mellan lustmorden plockar Strindberg fram ett par käpphästar: kvinnosaken, alkemin, religionen.
Litterärt ligger värdet främst i formuleringar och scener: inledningens middagsbjudning där alla avskyr varandra och baktalar varandra så fort tillfälle ger är lovande infam, men inte många av de som förtalas återses, och det är inte lätt att se att vissa av dem kommer vara viktigare än andra när handlingen fortskrider. Intriger kan Strindberg inte riktigt klara, vilket syns främst när han skall förklara hur han – förlåt, Falkenström – förlorar omvårdnaden när hustrun lämnat och flyttat ihop med en annan kvinna.
Strindbergs åsikter har inte åldrats vackert.
Allt detta gör att satiren är bäst när den riktar in sig på enskilda, inte kvinnor i allmänhet, eller vetenskapen, eller andra mer abstrakta ämnen. Elakheterna mot Zachris tycks aldrig vilja upphöra, men om de är träffsäkra eller ej går inte att avgöra. Möjligen grämer detta Strindberg mer än något annat: om han likt vissa av hans gestalter haft vett att bara ignorera skulle Geijerstam idag bara varit en episod i Strindbergs biografi. Nu har han istället blivit litteratur. Kanske inte stor sådan, men litteratur likfullt.
