Även om det var fråga om en produktion för BBC så står det vid läsningen av Terry Jones (salig i åminnelse) och Alan Ereiras Medieval lives fast att teve-historia är som all annan populärhistoria, fast mer så: bland stundom tämligen radikala om än väl belagda försök till omtolkning finns gamla, sedan länge avfärdade myter återberättade, en tendens att förlita sig på anekdotisk eller väldigt lokal bevisföring och ibland en tämligen ohämmad partiskhet.
Bokens syfte är i huvudsak att visa att mycket av den populära bilden av medeltiden är lika falsk som den populära bilden av snart sagt alla tidsepoker: stolta riddare, väna damer i nöd, välvilliga (eller illsluga) kungar, förtryckta bönder – som bäst kanske dessa klichéer var passade efter ett fåtal, eller under en viss tid, men flera är rena påhitt (de lismande, penningsugna prelaterna avfärdas dock inte, snarast stärks bilden).
Att synen på vad som egentligen menades med ridderliga dygder varierade beroende på vem man frågade, att bönder kunde vara nog så välnärda, att vissa kungars eftermäle blivit oförtjänt när segrarna skrev historien, att medeltidens kvinnor var mer än stackars våp – sådant kan nog många historiker skriva under på. Färre – i alla fall sådan som skriver på andra språk än engelska – skulle kanske hålla med om den bild av engelsk exceptionalism som utmålas, eller att klosterordnarna väsentligen var källan till allt det som framstår som dåligt i den medeltida kyrkan (i synnerhet med protestantiska ögon sett).
Men det är många myter som försöks stickas hål på. Viktigast och mest lyckat är nog attacken på »medeltiden« som en homogen period, där de viktigaste skillnaderna mellan 1100 och 1500 var vad kungen hette – medeltiden var lika lite en stagnant del av historien som någon annan epok.
–
