Andra delen av Tjänstekvinnans son, Jäsningstiden, handlar om åren då August-Johan i alla fall formellt studerade vid Uppsala universitet, en vid tiden tämligen inskränkt institution där studenterna förväntades inte lära sig vissa saker utan bidra till professorernas uppehälle. I efterhand var nog situationen inte fullt lika dålig som Strindberg vill göra gällande – en av de yngre professorerna var trots allt Anders Ångström – men i stort tycks kritiken om att det viktiga var att synas på föreläsningar och hålla med examinator, inte att kunna något, ha ägt riktighet.
Strindberg framstår som en mycket typisk yngling, fylld av självförtroende och tvivel, provandes olika karriärer men oförmågen att bestämma sig: han byter från lärare till läkare, skådespelare, författare. Han försöker sig på flickor, men lyckas inget vidare. Han ömsom lämnar och återkommer till Uppsala. Han skriver tentor och får betyg lägre än han hoppats på. Han råkar ut för äldre män med intresse för pojkar.
Viktigast för eftervärlden är väl kanske de första litterära försöken, med dramer och poesi. Han får blandad kritik, men också vissa medel. Han ingår i litterärt sällskap, som tycks bli ett av de där lätt studentikosa försöken som inte leder någon vart. Insprängd i berättelsen finns en del yttranden om teater och samtida kulturdebatt, idag mindre intressanta ting.
Den unge man som till slut lämnar universitet bakom sig har trots allt fått med sig en del bagage: förakt för lärdomsinstitutionerna, sina första mer allvarliga politiska upplevelser, en diskussionslusta som en smidigare man skulle tyglat, en begynnande karriär som författare. Långt ifrån nog att leva på, men pekande mot vad som komma skulle.
