George Orwells Down and out in Paris and London ter sig inledningsvis som en efterföljare till Svält: berättaren finner att han knappt har pengar kvar till hyran på sitt parisiska boende, och gör allt vad han kan för att dölja detta, med underliga tankebanor som följd. Orwell är dock inte Hamsun, och detta är snarare en reportagebok än ett experiment i berättande.
Temat är således snarast överlevnad: berättaren försöker hitta småinkomster eller helst jobb, pantsätter kläder, försöker få hjälp av vänner. Han hamnar ett tag i restaurangvärlden, först på fint hotell, sedan på nystartad krog, och registrerar vad han där ser: hur man jobbar och sliter, hur skenet är viktigare än faktisk renlighet, hierarkierna. Till slut får han nog av att jobba 17 timmar i sträck i ett för litet kök som handräckning, och flyr till ett jobb i London.
Väl där märker han dock att jobbet inte kan tillträdas förrän om en månad, och pengar har han fortfarande inga. Lösningen blir ett liv som tiggare och luffare: lagarna tvingar honom att ständigt sova i nya fattighus, och även om han ibland kan skrapa ihop pengar för den enklaste formen av härbärge så räcker det sällan mer än några nätter.
Berättarens egna mödor varvas med iakttagelser av personerna runt honom: de som visar hur man kan överleva på småpengar, hur jobbet i restaurangen går till, hur man kan tigga till sig tillräckligt för nästa dag. Inskjutet finns också Orwells politiska betraktelser om hur dessa enkla arbetare utför i stort sett meningslösa uppgifter som mest verkar till för att de aldrig skall kunna stanna upp och tänka, om fattigvården och synen på luffare.
Det är knappast den mest rafflande av böcker, ej heller den politiskt mest utmanande – nästan ett sekel senare är det intressant att jämföra vad som skiljer sig och vad som är detsamma, men inget av det som sägs framstår som direkt omskakande.
Lämna ett svar