Feeds:
Posts
Comments

Posts Tagged ‘Squirrel girl’

Jag tror att de samlingvolymer med Squirrel Girl jag hittills införskaffat slutat säljas; jag har noterat att det kommit en tjock, tjock hårdpärmsbok som troligen innehåller alla avsnitt från Ryan North (av vilka jag redan tycks äga cirka tre fjärdedelar). Jag vet inte om jag vill investera i den: i så fall är My best friends squirrel en god slutpunkt, eftersom det också verkar vara sista albumet Erica Henderson tecknade. Hennes stil kräver förvisso lite tillvänjning, men nu tror jag den skulle saknas. Då känns det bra att det sista äventyret här känns som ett fint farväl.

Innan det kommer dock en längre svit, där Nancy och Tippy-Toe kidnappas av gröna rymdekorrar som är oroade då en silversurfare dykt upp och påstår att Galactus är på väg. Squirrel Girl får hjälp att jaga ikapp dem av Loki och Drax, och sedan följer diverse rymdbaserade dumheter, med konstiga utomjordingar, den äkta Silversurfaren, bedragare, rymdflottor och en övning i empati och fredsmäkling. Bra, sedvanligt galna grejer.

Sista äventyret däremot är lite mer eftertänksamt: en småskurk zappar Doreen och Nancy så att de börjar röra sig med hyperhastighet. De kan inte längre kommunicera med någon annan, och får ägna vad som för dem är en livstid åt att lista ut hur de kan börja röra sig i normal hastighet, avvärja diverse brott och olyckor, samt snatta mat från Tony Starks livsmedelsbutiker. En förvånansvärt tänkvärd historia, och som sagt, egentligen en riktigt bra avslutning.

Read Full Post »

I Who run the world? Squirrels har Doreen fått en ny mentor, en äldre dam som lyckats lista ut hennes hemliga identitet och vill sponsra henne – med en flygekorrdräkt. Hon hinner dock knappt använda den (och konfrontera Rhino och övertala honom att försöka byta djur till enhörning) innan det visar sig att damen ifråga är … en skurk som lyckats ta kontroll över en massa djur och använda dem som spioner och nu tänker ta över världen. Egentligen ville hon ha Doreen som hejduk, men det går naturligtvis inte.

Så följer strider mot björnar med automatvapen, mygginvasioner, råttor, en doktor Doom-dräkt och JJ Jameson i en helikopter.

I ett kortare avsnitt åker istället Doreen på semester och låter Koi Boi, Chipmunk Hunk och Brain Drain vakta New York, vilket de lyckas med … någorlunda. En massa superskurkar verkar vara ute, men andra superhjältar hinner alltid först.

Det hela är skojigt och trevligt, med fortsatt underbara insändarsidor, men även om enskilda sekvenser är fantastiska känns det inte riktigt lika inspirerat som tidigare.

Read Full Post »

Squirrel girl fortsätter i Like I’m the only squirrel in the world att plocka upp detaljer ur Marvels historia och göra intressanta saker med dem: den här gången en bifigur, en kille som kan dela upp sig i småversioner av sig själv och som kommer på att han kan göra världen till en »bättre plats« genom att klona sig själv en massa gånger och sedan ta över. Inte ens när Brain Drain kommer på att ta hjälp av myrmannen går det lättare, för en enda liten kille kan inte göra så mycket mot tusen.

Naturligtvis vinner de, den här gången med hjälp av fysik. Och mot Taskmaster också, trots att han ett tag håller stånd mot ganska precis alla Marvel-hjältar (i alla fall de som främst slåss med nävarna), innan Mew och pizzahunden bestämmer sig för att hjälpa till. Och i serien om Doreens tjugoårsfest får vi dels en tillbakablick på hennes barnaår, och dels se henne hjälpa Hulken slåss mot en annan stor grön snubbe.

Som vanligt roligt och väl medvetet om exakt hur fånigt det får vara, med såväl underliga fakta som vanlig vänlighet och hjälpsamhet som viktiga delar. Ännu ett fantastiskt nummer.

Read Full Post »

Det var väl oundvikligt att Squirrel girl skulle behöva konfrontera mullvadsmannen, härskare över underjorden. Mindre väntat är kanske att historien, som utgör huvuddelen av I kissed a squirrel and I liked it, också handlar om kärlek. Doreen vill ha det, och provar nätdejting. Både som sig själv och som Squirrel girl. Inget av försöken blir lyckat: antingen råkar hon ut för personer som ogillar ekorrar, eller så är det något annat. Minst dålig är nog försöket med en jättelik robot byggd för att döda mutanter(!), konstigast det med en kille som tror superhjältar är en konspiration.

Men då dyker nämnda mullvadsman upp, arg för att Squirrel girl ovetande fått Kraven att gå till storms mot underjorden (efter ett underbart montage i sen 1800-talsstil), men när hon som vanligt försöker använda vänlighet så misstolkas det, och nu börjar han istället göra allt för att fånga hennes intresse.

Förutom försöken att nå en lösning som kan bli mer hållbar än »sparka mullvaden i baken så hårt att han flyger till månen« (är det förresten mer eller mindre våldsamt än att hysta upp honom i luften, och hävda att man inte slagit honom utan att det kommer vara han själv eller gravitationen som gör det? Diskutera.) dyker det även upp en man gjord helt av bin, som omhändertas i ett välj-ditt-eget-äventyr (vilket fungerar lite sådär i serieformat), samt en mardröm som frammanar olika skurkar som besegras med programmeringskunskaper (inte riktigt så konstigt som det låter).

Fortsatt roligt, fortsatt fullt med konstiga referenser och idéer (det sista äventyret tycks snarast vara ett sätt att landa i en helsidespastisch på hårdrockskonst). Fantastiskt.

Read Full Post »

Tredje samlingen med Squirrel girl, Squirrel, you really got me now, handlar i huvudsak om tidsresor. Doreen hamnar på något sätt i sextiotalet, och när Nancy försöker hjälpa henne ber hon om i sin tur om hjälp från … Doktor Doom. Som rest till deras samtid för att skaffa sig en arsenal så att han aldrig mer skall bli angripen av … Squirrel girl.

Det hela slutar inte oväntat med att de måste slåss, och med att vår hjältinna vinner. Vägen dit handlar mycket om tidsresor och paradoxer med dem och annat trams. Nu är det här en serie som i mycket lever på trams, i huvudsak tämligen intelligent sådant, och det framstår väldigt tydligt att tidsmaskiner är en typ av idé som lätt gör allt annat i berättelserna irrelevant.

Förutom historien med Doom finns en kort berättelse om hur Doreen får en ny vän (en hjärna i robotkropp, reformerad medlem av HYDRA), samt en gemensam berättelse med Howard the Duck, där de råkar ut för en galen cosplayer som vill jaga halvmänniskor i tron att det blir semilegalt. Howard verkar röra sig i en likartat mindre seriös värld som Squirrel girl, så det hela funkar. Den bästa humorn här, liksom tidigare, är när de driver med andra figurer, inte mediet i stort.

Till slut måste också påpekas att den läsarsida som tas med är helt underbar, med bilder på ekorrar och folk som klär ut sig till Squirrel girl. Bara de är värda att skaffa samlingarna för.

Read Full Post »

Squirrel Girl fortsätter att råka ut för bisarra äventyr i Squirrel you know it’s true: den här gången slåss hon mot dinosaurier, en flodhästmänniska och en ond (?!) ekorre. Dinosaurierna slåss hon förresten mot mest i bakgrunden, medan hennes rumskamrat Nancy sitter fångad tillsammans med andra i frihetsgudinnans huvud och hör dem berätta historier om Squirrel girl, mestadels pastischer på andra serier (som gamla Captain America, Snobben och Spindelmannen). Ganska trevligt, men kräver förmodligen att man har mer koll på seriehistoria än jag har.

Sedan blir det mer intressant: vår hjältinna träffar två andra hjältar, den evigt ordvitsande Chipmunk Hunk och den mer lågmälde Koi Boy, och tillsammans försöker de ta sig an en ond ekorre som viskat i alla New York-bors öra och fått dem att bli jätteelaka (inklusive Avengers, vilket leder till att de måste knockas av Squirrel Girl så de inte börjar slåss med varandra). Det visar sig snart att ekorren i fråga flytt från Marvel-Asgard, så Nancy får chansen att ta sig dit (för de som inte minns skriver hon fanfiction, och nu får hon chansen att se den på riktigt, tack vare Loke).

I slutet finns även några äldre berättelser från när Squirrel Girl var en del av en superhjältegrupp i Wisconsin, där hon tycks ha fått dra det tunga lasset själv.

Det hela är fortsatt ganska enkelt, lite barnsligt, men också medvetet om detta och helt utan pretentioner på att vara något annat och just därför roligt.

Read Full Post »

Jag borde möjligen läst några fler samlingar med Squirrel Girl innan jag började på Marvel Rising, men eftersom syftet i princip är att lägga upp för en TV-serie med samma namn om henne och Ms Marvel tillsammans med andra hjältar, så ägnas en del möda åt att få läsaren och dem att lära känna varandra. Idén är inte konstig: de båda titlarna är mycket populära och har liknande målgrupp, med en lite snällare framtoning än mycket annat.

Här läser Kamala en kurs i speldesign med Doreen som lärare, och rätt snart får vi veta att det i klassen även finns ytterligare en person med superkrafter, och att hon är på väg mot superskurkstatus, med en kraft som låter henne plocka saker ur videospel, vilket är en irriterande kraftfull förmåga (varför hamnar Kamala alltid i dessa historier? Är det bara för att hon bland annat spelar spel på de lediga stunder hon inte har?)

Det hela visar sig lite svårare än de klarar, så snart får de ytterligare förstärkning av America Chavez och Inferno (med eldkrafter, tämligen standard), och bakom deras motståndare finns det en mer erfaren skurk, så de måste klara allt svårare spel.

Historien gör det den skall: vi får en känsla för vilka våra hjältar är, vad de kan göra och hur de försöker ta sig an problem, äventyret är någorlunda sammanhållet (även om det läggs rätt mycket energi tidigt på att förklara motståndarens krafter tidigt, för att sedan de teorierna bara skall struntas i). Teckningarna varierar ganska mycket i stil, men inte så att det stör, och även om jag gillar vissa mer än andra så är de överlag bra. En trevlig historia om man gillar Ms Marvel eller Squirrel Girl, men inte nödvändig för annat än möjligen tv-serien.

Read Full Post »

I jakten på fler bra serier att följ plockade jag upp The unbeatable Squirrel girl: Squirrel power, av Ryan North (från Dinosaur comics), Erica Henderson och Rico Renzi. Squirrel girl är Marvels kanske underligaste hjälte (vilket inte vill säga lite): hon har kroppstyrka proportionell mot en ekorres, kan hoppa som en ekorre, och prata med ekorrar. Hon har dessutom en fantastisk förmåga att besegra skurkar andra hjältar har problem med (innan den här serien hade hon besegrat Doctor Doom och Thanos, och förutom vanliga rånare och ett par skurkar som andra hjältar normalt kunnat ta hand om får hon här också ta sig an Galactus).

Hon börjar dessutom på college för att läsa datavetenskap, träffar nya vänner och hänger med sin ekorrvän Tippy-Toe. Det hela är såväl otroligt roligt som mycket vänligt: hon är lika benägen att vinna genom att övertala vem det nu är som muckar att hitta på något annat som att oskadliggöra dem genom att täcka dem med ekorrar.

Berättelsen är fylld av små, enkla men roliga skämt (och undertexter under varje sida!), Tippy-Toe är underbar, och teckningsstilen passar det hela perfekt: lätt naivistisk, många stora, rena ytor, runda former. Som bonus får man också den första berättelse Squirrel girl dök upp i, där hon besegrar Doom med hjälp av en hög ekorrar. Mycket, mycket roligt.

Read Full Post »