Fredrik Lindströms 100 svenska dialekter är en mycket märklig bok. Kanske inte så mycket den ganska lättsamma texten som tar oss mellan olika dialekter, men däremot det tekniska påhäng som gör att man kan lyssna på dem, en plastig sak, fem centimeter bred, där man med några knappar kan bläddra fram till ett indexnummer och sedan spela upp ett ljudprov. Ljudkvaliteten är faktiskt förvånansvärt bra, men lika förvånande är att någon valt att ta fram den här produkten istället för att lösa det med någon app.
Huvudsyftet med sådan uppspelning framgår tydligt av omslaget: där står att man skall »lyssna på din dialekt«. Och det är ju roligt. Nu finns väl inte exakt min hemort representerad, men Skövde är en nog så god approximation (även om en domare i en geografisk frågesport borde veta att Skövde inte ligger på någon slätt, utan uppe på Billingen). Och visst känner jag igen denna snälla västgötska, och speciellt pratet om Radio Skaraborg.
Det finns för övrigt mer än bara enstaka dialekter, som lite fördjupningar i mer genomgripande skildringar mellan olika landsdelar (om historien sett annorlunda ut hade det kanske funnits ett götiskt skriftspråk, lika avskiljt från svenska som norska och danska).
Roligast ändå är att höra hur jäkla obegripligt något kan bli och fortfarande kallas svenska: inte bara i dalarna, utan även Österbotten, Norrland, Halland, Blekinge, Gotland, Nyland, Estland: många är de platser där olika bygdemål framstår som högst arkaiska, svenska som smakar medeltid. Plastprylen må vara en gimmick, men alls ingen poänglös sådan.
