Feeds:
Posts
Comments

Posts Tagged ‘Fredrik Lindström’

Fredrik Lindströms 100 svenska dialekter är en mycket märklig bok. Kanske inte så mycket den ganska lättsamma texten som tar oss mellan olika dialekter, men däremot det tekniska påhäng som gör att man kan lyssna på dem, en plastig sak, fem centimeter bred, där man med några knappar kan bläddra fram till ett indexnummer och sedan spela upp ett ljudprov. Ljudkvaliteten är faktiskt förvånansvärt bra, men lika förvånande är att någon valt att ta fram den här produkten istället för att lösa det med någon app.

Huvudsyftet med sådan uppspelning framgår tydligt av omslaget: där står att man skall »lyssna på din dialekt«. Och det är ju roligt. Nu finns väl inte exakt min hemort representerad, men Skövde är en nog så god approximation (även om en domare i en geografisk frågesport borde veta att Skövde inte ligger på någon slätt, utan uppe på Billingen). Och visst känner jag igen denna snälla västgötska, och speciellt pratet om Radio Skaraborg.

Det finns för övrigt mer än bara enstaka dialekter, som lite fördjupningar i mer genomgripande skildringar mellan olika landsdelar (om historien sett annorlunda ut hade det kanske funnits ett götiskt skriftspråk, lika avskiljt från svenska som norska och danska).

Roligast ändå är att höra hur jäkla obegripligt något kan bli och fortfarande kallas svenska: inte bara i dalarna, utan även Österbotten, Norrland, Halland, Blekinge, Gotland, Nyland, Estland: många är de platser där olika bygdemål framstår som högst arkaiska, svenska som smakar medeltid. Plastprylen må vara en gimmick, men alls ingen poänglös sådan.

Read Full Post »

Fredrik Lindströms andra bok om språk, Jordens smartaste ord, är betydligt mer eklektisk än föregångaren: där denna var ett upprop för mer språklig frihet är detta snarare ett strövtåg mellan olika saker som intresserar författaren: fula ord, namn, vad som egentligen är ett ord och språkets uppkomst. Roande, varierat, lättsamt. Inte något man går till för att källbelägga sin vetenskapliga avhandling, men kanske för ett pars timmars nöje.

Med så varierande ämnen är också kvaliteten något skiftande: när han talar om personnamn går han från roande betraktelser över smeknamn till lite mindre roande stycken om hur vanliga svenska namn uppstått genom avslipning, och stycket om svenska skällsords ursprung blir i längden något stabbigt. Stycket om språkens ursprung är naturligtvis alldeles för kort för att göra ämnet rättvisa, o.s.v.

In summa är det dock rätt trivsam läsning, som kanske kan lära en ett och annat. (Vilket som är världens smartaste ord? Kuggfråga, eftersom det snarare är ett läte: »hysch!«)

Read Full Post »

Det är några år sedan Fredrik Lindström debuterade som författare med Världens dåligaste språk, en uppgörelse med alla språkpoliser därute som tror att världen kommer gå under om någon säger »bättre än mig«. Nu är jag också i alla fall delvis självpåtagen ordmärkare, så jag känner mig en liten aning träffad. Men Lindström medger att det i alla fall i vissa fall faktiskt är rimligt att hålla emot ändringar; när de gör att nyanser och skillnader bleknar och när de berövar oss uttrycksmöjligheter. Men exakt var partikeln -s för markering av ägande placeras kommer knappast göra språket vare sig mer eller mindre precist, och är därför en världslig sak.

Annars är det rätt blandade ämnen som koms in på: varför svenskan blivit så skriftspråksbunden, så att det inte längre är avslipade utan snarare förkrångligade uttal som gäller, hur barn lär sig språk, om svenskans förmodade knapphet, om hur det offentliga språket blivit mer likt det privata.

Boken är knappast den mest vetenskapliga språkbok som skrivits, men den är roande och tänkvärd. Den hyllar den språkliga kreativiteten, till förnyelsen och vår förmåga att forma ett av de finaste redskap som uppfunnits – det som sist och slutligen gjorde oss till människor.

Read Full Post »

Att sortera in Fredrik Lindströms Evolutionen och jag kommer inte överens i ett bibliotek är inte en helt enkel sak: på en slags fri vers redogörs för Lindströms försök att komma tillrätta med att trots att evolutionen i grunden endast konstruerat människan, liksom andra arter, med två mål i sikte – överlevnad och fortplantning – så har en hel del andra, från början sekundära men numer allt viktigare föreställningar smugit sig in, och hjärta och hjärna kan, så länge i alla fall magen är någorlunda tillfredsställd ägna krafter åt helt andra saker.

Versen ger vid handen att Lindström nog skulle kunna bli en bra poet – liknelserna sitter där de skall, oväntade men ändå passande. Tankarna om livets mening, alkoholens exorcism av intellektet, evolutionens ovilja att erkänna sådant som att man varit på TV annat än om det leder till fortplantning, liksom en del lite mer separata betraktelser som årstidernas okunskap om varandra trevliga och tänkvärda, även om loden aldrig riktigt når botten. Om man tycker att upplägget verkar bra kommer man knappast bli besviken på resultatet.

Read Full Post »

Sverige är resultatet av en bolagssammanslagning mellar götar och svear, där götarnas moderna kunskaper i statsmannaskap blandades med svearnas etablerade varumärke. Alla svear tyckte inte detta var en jättebra idé, och därför fick företagsledningen ägna sig åt att tysta motsträviga chefer med sikte på vd-posten.

Ungefär så kan man sammanfatta den bärande idén i Henrik och Fredrik Lindströms Svitjods undergång. De hävdar att Sverige skapades genom att det gamla Svitjod – det där som kungarna i de gamla sagorna skall ha regerat över – ersattes med ett Svearike, som dock tog över en del av det äldre rikets yttre kännetecken, men som sköttes på ett radikalt annorlunda sätt. För att illustrera denna tes används tämligen genomgående en metafor grundad i företagsvärlden. Jag anser förvisso att det mesta av postmodernismen är en ursäkt för folk som inte orkar försöka göra något på egen hand, men det är inte utan att man börjar tro på det där med att samhället formar tänkandet när man ser ett sådant påstående.

I vilket fall, den analogin tycks i vissa fall inte helt dålig, och den skulle man kunnas tänka finna hos även mer etablerade historiker – till skillnad från benägenheten att ta ovannämnda sagor på allvar. Man utgår till exempel från att gamle Jordanes är en pålitlig källa, liksom de gamla helgonlegenderna, liksom att Snorres Torgny lagman var en verklig figur. Samtidigt är det extremt populariserat på gränsen till flamsighet, underubrikerna är många och märkliga, och tvärsäkerheten ibland lite väl stor: de utgår från den teori de förfäktar som gällande sanning och tolkar skeenden i ljuset av den i stället för att dessa blir argument för att teorin stämmer.

Mer positivit är dock att boken innehåller en hel del små udda detaljer som man normalt inte finner i historieböcker, främst i fråga om språklig utveckling och därför förmodligen från Fredriks penna. I vilket fall har jag svårt att riktigt rekommendera det här; det finns verk som förefaller mer vederhäftiga, och språket gör att jag inte riktigt trivs i sällskapet: Fredrik Lindström kan vara både underhållande och lärorik samtidigt, men här känns det som bröderna inte riktigt hittat balansen. Synd på så fina uppslag.

Read Full Post »