Den andra delen av Lycksalighetens ö är betydligt vildare än den första. Den består av tre äventyr: först kommer Astolf och Felicia till insikt om att ödet tvingar honom åter till människornas värld, med veklagan och tvivel som plötsligt gör dem båda mer intressanta. Det är dock fortfarande i stil med tidigare delar med ömma känslor och hög lyrik.
I andra delen däremot, när Astolf åter är i Hyperboréernas land, urartar det hela: Att tiden gått och Astolf hamnat i en värld där han är en halvt glömd saga borde vara ett fruktbart ämne, och ett visst mål av opietet bland ättlingarna bara uppiggande, men detta är närmast en parodi på demokrati av en sort som inte stått sig särdeles väl: här finns idéer som idag framstår som direkt antidemokratiska, som att allas åsikter tas direkt ur tidningar, utbredd pultronism och ögontjäneri. Detta parti är antingen genialiskt i sin praktiska skildring av poesin upphörande när den ställs i dagspolitikens tjänst, eller direkt idiotiskt om författaren inte själv insett detta. Jag lutar åt det senare
Sista, och kortaste delen är egentligen mest en katastrof, ämnad att ta Felicias tanke från lycksalighet till salighet, från att längta efter kärlekens njutningar till trons högstämda allvar. Det är inte heller speciellt roligt, men är i alla fall vad man kan kallas poetiskt.
Mycket av detta är habilt utfört, speciellt i enskilda scener, som Astolf i sin egen krypta, men idéöverbyggnaden är idag inte helt lättsmält, vare sig i frågan om kristendomen som alltings mål och mening som även antika gudar inordnar sig i, eller de mer politiska delarna. Jag tvekar på att jag likt Astolf kommer vilja återvända.
