Vad kan ändra en mans natur? Om man skall tro José-Luis Munueras Z som i Zandra: faderskap. Om man föredrar det kan man nog säga kärlek. Det är Spirous gamle antagonist Zafir, en vetenskapsman med förmåga till märkliga uppfinningar, främst en hypnotisk stråle, som fått dottern Zandra och nu gått in i rollen som överbeskyddande far, något den sjuttonåriga Zandra inte uppskattar. Hade han varit en normal far, så hade hans spioneri och motvilja mot att se sin dotter kyssas med en pojke i samma ålder också varit för mycket, men när hans svar också involverar militära robotar och kidnappning blir det extra alltför mycket.
Den humor som kan utvinnas ur detta mjölkas inte så hårt att det bli outhärdligt, för snart dyker värre hot upp: en general Zafir tidigare sålt uppfinningar till, och som nu vill ha hans mästerverk. Det blir en del explosioner och pangpang, lite humor mitt i kaoset, och sedan en ganska väntat försoning mellan far och dotter. Väldigt lite här är originellt nog att bli förvånande, men det är underhållande och snyggt nog som det är.
