En stor delorsak till att jag införskaffade Riksbankens jubileumsfonds essälåda med den övergripande titeln Misslyckat? var intresse för Per Högselius bidrag om kärnkraften. Detta skulle bli något att bita i.
Men ack: det kunde jag lika gärna låtit bli. Högselius har nämligen lyckats sälja sin text två gånger, inte bara till Riksbanken utan även till Forskning och framsteg. Det är nu inte någon otrevlig genomgång, men inte bra så att jag ville betala en gång extra bara för att få den i häftat format.
Annars är det en tämligen text som nogsamt försöker undvika att ta alltför klar ställning. Förvisso har kärnkraften inte införlivat alla de löften som en gång omgjordade den: istället för att finnas närmast överallt har den egentligen bara två civila tillämpningar, produktion av elkraft samt av medicinska nuklider. Inga bilar på vägarna, inga flygplan, inga fraktfartyg drivs av små kärnkraftverk. Livsmedelsindustrin håller sig undan. Avsaltning görs med annan teknik. Delvis är detta naturligt: få tekniker slår igenom på de sätt diverse entreprenörer och drömmare hoppas på.
Men även de områden där kärnkraft faktiskt används är knappast någon framgångssaga: efter den stora utbyggnaden som kulminerade under 70-talet har kärnkraften haft svårt att uppfylla även mer begränsade löften om billig el (i alla fall i Europa och USA). Orsakerna till detta är många, men knappast enbart det att kärnkraftens krav på processystemen är mycket högre än de på traditionella kraftverk som Högselius för fram.
Lämna ett svar