Tredje texten ur Riksbankens jubileumsfonds samlingsbox är även den vad jag bara kan kalla otillfredsställande. Fyrtio små sidor är inte mycket, men när Susanne Lundin i Medicinens kroppar skall beskriva konsekvenserna av två medicinska tekniker – behandlingar mot barnlöshet samt organdonation – med tämligen likartade vidhängande moraliska problemkomplex om hur mycket man får ta av en annans människas kropp för att korrigera brister i sin egen, så hamnar mycket fokus på hennes egna forskningsprojekt med intervjuer med personer som valt att gå utanför de system som är fullt sanktionerade av samhället.
De moraliska frågorna är relevanta och svårlösta. Kopplingen till ny teknik tydlig. Att sedan gå vidare och även diskutera statens avsvärjande av sin makt att avgöra vad som är moraliskt riktigt skulle också vara intressant. Problemet är att när texten når fram till dessa frågor, och inte bara berättar exempelvis att kvinnor sökt sig till halvfattiga länder för att bli gravida och känner moralisk ångest inför detta så är utrymmet nästan uttömt. En del av diskussionen verkar också närmast orimligt akademisk, såsom påståenden om att tekniken medfört att gränserna för vad som anses som normalt förflyttats, vilket kommer endast någon sida efter en skildring av njursjuka som måste lägga en betydande del av sitt liv på att få dialys. I en sådan kontext är möjligheten att köpa sig en ny njure svart snarast en fråga om synen på andra; inte på vad som är friskt.
–
