Erik Andersson är en högst oväntad författare: inte i det att han kommer från Alingsås – gubevars skall väl även en stad som annars främst förknippas med den kanske mest opoetiska av lantbruksprodukter också kunna producera intressanta skribenter – utan snarare i sin förmåga att publicera saker som ingen annan skulle komma på tanken vore värda undersökningar. Klippboken med essäer är måhända inte någon ny uppfinning, men den är knappast den mest livaktiga av genrer.
Tankstrecket som försvann har fått fyra avdelningar: längre texter, diverse kortare bokrecensioner, musikrelaterade stycken samt slutligen en som behandlar Erikssons eget författande. Tonen är väl snarast lugnt reflekterande, utan större åthävor. Ämnena får väl betecknas som lite vid sidan av allfarvägarna: Humleodling i Ugglum, Slas respektive Py Sörmans författarskap eller Prins Williams Sverigeskildringar är knappast brännande ämnen, för att ta fyra av de fem längre tidiga texterna: att den femtes ämne, Helle Helle, fått bredare uppmärksamhet är nästan det mest oväntade.
Ett bra mått på om en litterär essä skall anses lyckad är om den får en att själv vilja upptäcka eller utmana det författaren skildrar i andra hand: och jo, förvisso finns där en viss lockelse i att söka upp Py Sörmans märkliga roman i vilken en död kvinna skall skildra hur hennes kropp skapar sig en ny tillvaro utan ett styrande medvetande, eller Kestin Ekmans bok om Olof Bjerkander, en av Linnés studenter som visste att gräva där han stod. Eller för den delen att åter läsa Frans G Bengtssons avfärdande av Andrées ballongfiasko (en essä jag nu insåg måste ha sökt sig in och påverkat mitt eget tänkande kring andra upptäcktsfärder).
Likafullt tvekar jag inför att helhjärtat rekommendera Anderson som läsning: det kan vara fåfänga, men jag tror ändå han kanske är en författare som inte kommer gouteras av alla läsare. Egensinne är spännande men närmast definitionsmässigt inget som alla kommer uppskatta.
Lämna ett svar