Det är tyvärr aningen ledsamt att behöva börja en recension med felfinnande, speciellt av en bok som explicit vänder sig mot småaktigt sådant, men felet här undergräver tyvärr ett exempel som en del av argumentationen vilar på. Det gör inte påståendet som det skall understödja felaktigt, men vän av ordning kan inte låta vad som helst gå förbi okommenterat.
Boken i fråga är Nils Håkansons Dolda gudar, argumentet går ungefär ut på att litteratur som tilldelas lägre kulturellt värde (som barnböcker och deckare) får mer slarviga och yviga översättningar, och exemplet som anförs är J.R.R. Tolkiens Bilbo (även känt som Hobbiten, även känt som Hompen). Det är en bok som beståtts med tre svenska översättningar, alltså väl ämnad för jämförelser. Problemet är bara att Håkanson råkat ta fasta på en av de passager som författaren själv reviderat, och Tore Zetterholm har inte slarvat när han skildrar hur »Bimbo« möter Gollum (i alla fall inte mig veterligen). Att Britt G. Hallqvists och Erik Anderssons översättningar ligger närmare varandra beror alltså inte nödvändigtvis på att de båda översatt vad som då blivit föregångaren till en succéserie respektive en av nittonhundratalets mest älskade romaner.
Annars är just Tolkien snarast ett motexempel på ett annat av bokens argument: att vi till vardags inte uppmärksammar översättargärningen nämnvärt. Recensioner diskuterar sällan frågan, möjligen ges kort beröm. Översättarens gärning kan helt missas: att Tolkien och Gogol möt svenskar med ett språk som inte ligger i motsvarande stilregister som originalspråkets är ovedersägligt men också svårt att göra något åt. Saker som dock obestridligt inte borde ha skett är att revideringar presenterats och kritiserats som vore de nyöversättningar eller att översättningar har tillskrivits andra personer än den som faktiskt gjort jobbet.
Kort sagt: översättandets historia i Sverige är en lång jämmerdal, som man på senare år kanske lyckats kämpa sig upp från bara för att mötas av helt andra utmaningar, som att den marknad som tidigare kanske var njugg nu istället håller på att försvinna, att det enda språk som verkar efterfrågas är engelska och att många tror att AI kan ersätta översättare. Vill man lära sig mer om den, liksom om inställningarna till översättning genom tiderna, kan Håkansons bok rekommenderas. Trots enstaka missar i argumentationen.
