Med tanke på att det är den enda egentliga poesisamling han utgav under sin alltför korta levnad är det märkligt att Stagnelius valde att låta halva Liljor i Saron utgöras av ett ganska tråkigt skådespel om förföljelser av kristna i Nordafrika under romarriket. Nog hade väl man tyckt att han kunde lagt in en sådan för eftervärlden betydligt mer spännande sak som »Till förruttnelsen« än denna lyriskt rika men ganska rättframma melodram?
De poem som utgör andra halvan är mer förväntade, en slags uppstädad Stagnelius: de gnostiska anslagen finns där, men knappast i sådan grad att mer ortodoxa kristna inte kunnat acceptera diktningen om själens längtan, korsets förlösning och hur blekt livet ter sig inför evigheten. Den som ogillar religiös mystik göre sig inte besvär.
Bäst är naturligtvis avslutningen, »Suckarnes mystèr« (Nirstedt väjer icke för gammalstavning), som kärnfullt sammanfattar försakelsen som frälsningsväg.
