Man skall se upp när någon börjar använda sakers föregivna naturlighet som argument. Den oberördhet som stoiker hävdar är naturlig är knappast detta; att fästa sig vid andra människor och ting och sörja när de går bort är inte ett tecken på svaghet. Det gör måhända inte att de råd Epiktetos ger i Handbok i livets konst alla är direkt dåliga, men det verkar finnas en distinkt brist på diskussion om vad man bör hålla för gott istället.
Det står förvisso en del om att man bör uppfylla sina plikter och lyda gudarnas bud, men ren pliktuppfyllnad är inte en filosofi, och att förvandla sig själv till en sten är knappast en livskonst att rekommendera. Att sluta fästa sig vid yttre sken, vid tillhörigheter och ära kan förvisso vara nog så gott för nattsömnen, men skall man verkligen dra detta till punkten att man skall bry sig lika lite om sitt eget barns död som vilken annan unge som helst?
Kort och konsist formulerat är det i vilket fall, även om översättningen nu är över hundra år gammal. Modernista förnekar sig inte.
