En TV-produktion om Lars Johansson, mer känd som Lucidor, bör ha goda chanser att ta komiska poänger mitt i allt elände: det var ju allt inte mycket som gick poetens väg under livet, trots goda anor, begåvning och utbildning. Föräldrarna dog när han var ung, någon tid senare även morfadern som fått överta vårdnaden. Arvet förskingrades, i alla fall en yngre bror kom att dömas för tjuveri. Själv fick han aldrig någon offentlig tjänst, trots språkkunskaper och kvick penna. Istället togs en av de tillfällighetsverser han skrev till bröllopet mellan Conrad Gyllenstierna och Märta Christina Ulfsparre för en förolämpning och han hamnade i finkan. Till slut dog han i ett kroggräl han själv provocerat fram.
Men komik saknas som sagt inte heller: han lyckades vid fängelsevistelsen bli sin egen borgensman, och även om man kan undra över syftet med att i en bröllopsdikt beskriva någon som dvärgalik, sned-, vind- och glosögd, ålskinnsläppt och med kinder som en skållad gris, så måste man än mer undra över den make som tillstår att han tolkat detta som syftande på sina nyblivna hustru: då framstår tolkningen av ordet »Continuerad« som en anspelning på namnet Conrad som närmast välbalanserat.
Mest parodiskt blir det dock när egentligen allt redan slutat i förskräckelse och Lucidors dråpare, Löjtnant Storm, arresterats. Han lyckas nämligen fly ur sitt fängelse genom att byta kläder med sin moder och därefter gå rakt ut genom dörren. För den stackars fångvaktaren slutade det hela mindre lustigt: han fängslades själv och avled i väntan på rättegång.
Allt detta, och en hel del därtill, går att läsa om i Annika Sandéns Jag, en olycklig spåman, en grundligt inläst bok, huvudsakligen välskriven (ett par gånger sliras det lite och personer som ännu inte riktigt presenterats dyker upp som vore de redan bekanta); greppet att gång på gång återvända till Lucidors sista kväll, på krogen Fimmelstången, fungerar väl, och även om materialet ofta är magert så blir det tätare när vi väl kommit till den där olycksaliga bröllopsdikten och dess efterspel – det svenska rättsmaskineriet verkar ha varit grundligt, och förutom det en dom som gick på tvärs med den mäktige Gyllenstiernas vilja producerade det åtskilligt med intressant källmaterial.
