När sista delen av Henrik Berggrens Landet utanför tar vid har det värsta passerat: Tysklands stjärna har nått sin höjdpunkt, och efter Stalingrad, El Alamein och den amerikanska landstigningen i Nordafrika kommer den bara fortsätta dala.
Detta vet naturligtvis den svenska regeringen eller befolkningen inte säkert: det ser förvisso mer hoppfullt ut än på länge, men samtidigt finns det hundratusentals tyska soldater i Norge, och även om finska soldater ockuperar Fjärrkarelen tickar klockan till dess Stalin får loss resurser att kasta ur dem och kanske ockupera Finland. Så den svenska regeringen måste nog fortsatt acceptera transiteringar, och måste försöka övertala vännerna i öster om att det är dags att ta sin Mats ur skolan.
Fast när tiden går verkar de där transiteringarna och andra avtal med Tyskland allt mindre nödvändiga, och de allierade blir allt mindre förstående. Det är inte så att Sverige egentligen gillar Tyskland, men det tar längre tid att riktigt svänga bort från eftergiftspolitiken än som kanske är nödvändigt – man kan se hur den senare myten om neutraliteten börjar gro. Till slut vänder dock historien även i Sverige: man kränger sig undan en förnedrande eftergift efter en annan, antinazism går från något som främst utövas av ett fåtal modiga till att bli helt självklart, orienteringen börjar vridas västerut. Man gör också genuint värdefulla insatser: den tidigare oviljan mot flyktingar förvänds, och man hjälper till att rädda först Danmarks judar, sedan även Budapests, liksom balter, danskar, norrmän.
Den svenska erfarenheten under andra världskriget är egentligen inte särskilt uppbygglig. Man gjorde vad man kunde för att rädda freden, och kanske grannarna. Andra komprometterade sig förvisso än värre, och den svenska byken gick att till slut bleka ren. men tiden är fortfarande en vi kan lära mycket av, när makthungriga galningar och ogärningsmän tycks allt svårare att undvika. Det kanske inte är troligt att Sverige kommer bli en kvarvarande neutral ö, men det kanske går att undvika ett läge där man sitter med huvudsakligen dåliga kort och måste hoppas på andras ointresse för att överleva.
