En gång i tiden var min högsta önskan att få se så mycket Galenskaparna och After Shave som möjligt; specifikt de VHS-kassetter med Macken och En himla många program vi hade inspelade. Eller, det var det i alla fall de de dagar då jag ämnade just titta på TV. Mamma var dock förståndig nog att främst tillåta detta när jag var sjuk eller det fanns andra särskilda skäl. Jag är inte helt säker på var denna fascination kom från, men en del kan ha varit att de hörde till den minoritet på TV som faktiskt talade som fôlk, samtidigt som sång och humor inte var ovälkomna (även om mycket av den senare flög mig rakt över huvudet).
I vilket fall föll det sig helt naturligt att införskaffa den för ett par år sedan utkomna Galenskaparna & After Shave av Kalle Lind och Henrik Jutbring, en stor och tung pjäs som går igenom hela humorkarriären, från syskonen Erikssons första försök att roa omgivningen i Trollhättan via slit i Göteborgs studentvärld fram till de enorma framgångarna i slutet av åttiotalet och början av nittiotalet, och hur de efter Peter Rangmars död haft det svårare: framgångar har för all del inte saknats, men det har också kommit misslyckanden, och det som blivit riktigt lyckat har vanligen delvis byggt på gamla meriter.
Detta är en bok som gör ett ärligt försök att hålla distansen till sitt ämne, och förtiger inte sådant som att det funnits inre slitningar eller att allt de producerat inte blivit så fantastiskt. Samtidigt så finns där en tydlig beundran av den mångsidighet, den kvalitet och den uthållighet som gruppen i alla fall uppvisat: GAS har ju trots allt fortsatt och överlevt andra som tagit över tronen som Sveriges mest uppburna komedigrupper. Beundran är inte bara den hos någon som tycker att det är skôj med knasiga namn, peruker och dialekt, utan hos någon som faktiskt kan se yrkesskicklighet och skilja den från tillfälliga lyckokast.
Ett par saker till skulle man dock ha velat se: Kerstin Granlund bestås med ett litet specialkapitel, delvis eftersom det verkar ha framkommit kritik mot att hon skulle ha varit ensam kvinna och sällan fått vara den som bär en handling. Detta vänds och vrids på, liksom hennes speciella styrkor: det hade varit intressant att göra något liknande med andra medlemmar, vilket också kanske i viss mån skulle ha gjort att Claes Eriksson inte dominerat intrycket lika starkt: som den som författat och komponerat mest är detta begripligt, men det gör lite att det blir svårare att riktigt få se vad de andra bidragit med. Knut Agnred drabbas kanske minst av detta i framställningen: han är ju den mest musikaliskt begåvade, tillika den som i viss mån hållits tillbaka när det har funnits en än mer produktiv författare i gruppen.
Gillar man GAS och vill läsa och förstå mer är detta en trevlig och rolig bok: den kanske inte får en att förstå så mycket mer om varför »Mor i skutan« eller »Man ska ha husvagn« är roliga, men den påminner om att de är det, liksom en hel massa annat från över trettio års produktion.
