Feeds:
Posts
Comments

Archive for maj, 2026

I mitt fortsätta läsande av tidig detektivlitteratur hade turen nu kommit till vad som normalt ses som den första där alla de vanliga troperna finns på plats: en mängd svårförklarliga ledtrådar, en villrådig polisstyrka, en excentrisk privatdetektiv beväpnad främst med förstånd, en något mer korkad berättare. Det handlar så klart om Edgar Allan Poes Morden på Rue Morgue, här tillsammans med de två uppföljande novellerna om Auguste Dupin, »Mysteriet Marie Rogêt« och »Det försnillade brevet«.

Har man tidigare läst Sherlock Holmes känner man igen mycket; »De fyras tecken« är klart inspirerad av »Rue Morgue«, och andra försnillade brev med utpressningspotential förekommer i ett par noveller: i »En skandal i Böhmen« lånar han också ett uppslag. Dupin är dock en långt mindre skarpt tecknad figur, och introduktionens skildring av oregelbundet liv återkommer inte i de senare novellerna, som snarast framställs som rena mysterier.

Lösningarna är väl som hos Holmes inte alltid helt schyssta: visst finns det ledtrådar man skulle kunna plocka upp, men en del läggs inte fram förrän delvis genom förklaringen. »Rue Morgue« har en lite väl långsökt förklaring. I »Marie Rogêt« kommer viktiga pusselbitar först sent, och mycket utrymme läggs på att motbevisa tidningsartiklars falska förklaringar (är fotnoterna och förklaringarna från originalet eller någon redaktörs? Det låter nästan som att det vore en fiktionaliserad variant av en sann händelse, men det förklaras aldrig i en rimligt fristående röst). Brevet har i sin tur en mycket enkel lösning som efter detta knappast kan användas igen; kanske lika gott det. På allt detta slängs en del knasiga teorier om slutledning, huruvida det krävs mer intelligens för att vinna i schack eller damspel och sannolikhetslära.

Det är alltså inte fullt lika god underhållning, och alls inte samma trivsamma ställning som på Baker Street (morden framställs i tämligen grälla detaljer som Watson aldrig skulle skriva ut). Gillar man den typen av mysterier får man dock ändå ett par fullt acceptabla sådana, och ett som kunde blivit något.

Read Full Post »

Jag förväntar mig inte att superhjälteserier skall användas för hyperseriösa berättelser; om inte annat tenderar de att förväxla »moget« med »barnförbjudet« när de skall vända sig mot en mer seriös publik. Jag förväntar mig dock att det skall finnas en viss nivå av intelligens även när det tramsas som mest, att det inte bara skriks och jamsas runt helt på frigång.

Just därför var Damage control: New employee handbook en plåga. Visst, visst, en serie om ett företag i Marvelvärlden som specialiserat sig på att städa upp efter att motsvarigheten till taktiska kärnvapen i människoskinn dragit fram måste kanske hanteras med mer humor än hur själva striden skildras, men detta var närmast helt hjärndött: en ung intern rekryteras, och eftersom han är en idiot misslyckas han i tur och ordning med att filtrera bort försäkringsbedrägerier, vakta en farlig bit materia, inte få en kollega att få en psykos, och hjälpa till på lagret (hans första misslyckande, med att leverera post, kan nog i alla fall till hälften tillskrivas att man bara ger honom en hög och förväntar sig att han skall kunna hitta rätt).

Han är som sagt idiotisk. Detsamma gäller allt som här avsetts som humor (en aning oavsiktlig sådan kommer när en av kollegorna är oväntat lik Ebba Busch) – han får ett kontor som är en toalett (fungerande, i bruk), den normalt rigide styrekonomen önskar sig en glasstårta när han fyller år, idioter sätter sig och tittar på monster och hjältar som slåss som vore det en biofilm.

Det finns en hel massa blinkningar till olika Marvelserier, och en massa masker och mantlar som skymtar förbi i bakgrunden, så det är i alla fall något. Annars finns inte mycket att uppskatta här. Undvik.

Read Full Post »

« Newer Posts