Jag borde nog sluta läsa Dick Harrison. Inte för att han är ett dåligt inflytande, utan för att jag börjar veta precis när han gör en liten sväng från ämnet för att han redan råkar ha skrivit något som kan fogas in. Så även i Hansan, där bland annat digerdöden, Kalmar, Söderköping, de nordliga korstågen och Karl Knutsson (Bonde) alla får lite mer utrymme än de nog fått om någon annan höll i pennan. Och visst finns det väl risker att påverkas: hans språk är ibland direkt rysansvärt, som när nämnda Karl Knutssons till Danzig medförda dyrbarheter »var värda sin vikt i guld«.
Annars är det som vanligt en läsbar redogörelse riktad till den bildningssökande allmänhet som kanske inte bekymrar sig alltför mycket om att författaren skall framföra egna resultat eller ge sig på djärva nytolkningar. Man får se försöken att spåra Hansan tillbaks till den tidiga medeltidens dimmor, när nordtyskar och gutar börjar lära sig samarbeta, över de lyckosamma åren när de kunde tvinga fram privilegier och koncessioner från allsköns potentater, fram till den långa nedgången när deras del av kakan minskade, även om kakan faktiskt växte. Vid höjdpunkten dominerade de handeln från London till Novogorod, och sökte sig bortom dessa.
De var aldrig, som medelhavets handelsmän, specialiserade på lyx och dyrbarheter, utan fraktade vardagsartiklar i stora volymer: spannmål, sill, salt, kläde. Förtjänsten låg i volym och låga omkostnader. Möjligen var detta en del av hemligheten: det är lättare att samarbeta om tio skepp krävs för att fylla behovet än om det räcker med ett, och om man dessutom tillsammans kan förvägra ett område (säg, Norge) tillförsel av spannmål kan man dessutom utöva påtryckningar på ett annat sätt än om man hindrar Sicilien från att få silkestyger.
Det märkligaste med Hansan var dock att visserligen var Lübeck den klart ledande staden, men av fast organisation fanns inte mycket; på 1500-talet, efter att storhetstiden var över, inrättades en(!) fast ämbetspost. Mer blev det aldrig, utan arbetet sköttes av medlemmarna själva, och viktigare beslut togs på allmänna möten (även om vissa medlemmar då representerades av andra). Inte illa för en organisation nav köpmän som enbart samarbetade för profiten.
Så vad är orsaken till att Hansan försvann? En sak var att organisationen var tämligen konservativ. De höll fast vid sin strategi, även när kolonialhandeln blev allt viktigare. Viktigare var dock att organisationen växt fram under tider när det inte fanns starka centralmakter: då var handelsmännen tvungna att ta hand om sig själva, och kunde också ta kontrollen över stadsstater och stå emot furstar. När nationalstaterna blev allt starkare fick köpmannarepubliker som Lübeck svårare att tävla, i synnerhet som de nya staterna försökte gynna sina egna köpmän. Holländarna, med sin flotta gjord för öppna vatten, tog allt större marknadsandelar, och bakom dem kom engelsmännen. Till slut kom trettioåriga kriget, och sedan var det mer eller mindre kört. Hannover, Bremen och Lübeck redde ut stormen, men det var egentligen allt. Skimret var borta, möjligheterna att vinna fördelar genom samarbete likaså. Hansan kom att leva kvar som ett samarbete mellan specifikt de tre ända in i Weimarrepubliken, men idag finns bara namnet kvar som en formalitet i de officiella namnen på städerna.
