Olle Engstrands Kan du säga Schweiz? har några år på nacken, men med undantag för ett stycke om namn på andra länder och städer är den inte alltför åldrad i innehållet: hur svenskan (och i viss mån andra språk) uttalas. En del är sådant där som självutnämnda språkpoliser vanligen grumsar över: språkvetares alltför liberala inställning till allt som inte är exakt som det var när språket var perfekt (det vill säga ungefär när nämnda språkpoliser gick ut i vuxenlivet).
Jag kan inte säga att jag egentligen finner hans ställningstaganden speciellt förvånande eller orimliga. Däremot är tilltalet ibland orimligt hejigt, dispositionen ibland rörig och syftet oklart: är meningen verkligen att hjälpa till med uttalet av diverse knepigheter så går det lite på tvärs med styckena som säger att det mesta går bra, eller påpekandena om att det minsann finns hjälp att få på internet (tre tillfällen) för professionella talare som vill respektera hur folk själva uttalar sina namn.
Den enda gången det egentligen verkar bli lite intressant är när det gäller de där främmande namnen. Personligen är jag inte övertygad om att det är en lyckad utveckling att svenskan skall anpassas efter vad lokala makthavare tycker (är det verkligen bättre med »Turkije« än »Turkiet«?), och vissa av Engstrands yttrande pekar i liknande riktning, men det är väl den där intränade deskriptiva reflexen som slår till.
I slutändan är jag inte säker på om jag egentligen fått ut så mycket av detta. Det kan vara så att boken bättre passar de som precis vill börja läsa in sig på språk och uttal.
Lämna ett svar