Ingen förväntar sig väl egentligen någon större subtilitet från böcker där minst halva syftet är att två någorlunda vuxna skall tråna efter varandra, missförstå varandra, och till slut få varandra (möjligen i något annan ordning). Men nog kunde väl skyddshelgonet för kvinnor som kan förvandla sig till björnar i T. Kingfishers Paladin’s strength åtminstone ha fått heta Ursula istället för Ursa?
I vilket fall, Clara är den enda från St Ursas kloster som lyckats undkomma när en grupp slavhandlare tillfångar dem för att få tag på något riktigt exotiskt för gladiatorarenan i Morstone, en korrupt stad. Hon lyckas hamna i sällskap med Istvhan, som var bakgrundsfigur i Paladin’s grace, och som nu är på jakt efter de monster man där upptäckte, en jakt som också verkar ta honom mot Morstone. Lägg härpå ovannämnda trängtan, ytterligare slavjägare och monster, en försäljare av dundermedicin, och så får man ihop en ganska lång bok, speciellt när Clara har svårt att tro att någon kan vilja ha en kvinna som kan förvandla sig till björn.
Det hela är väl rimligt underhållande, och även om det är kanske lite väl mycket frustration och folk som trillar över Istvhan och Clara vid olämpliga tillfällen, och kanske någon vända där de beklagar sig över att de båda är mer välväxta än de flesta andra, så är monstren också betydligt mer skräckartade än man kanske kunde vänta sig – och ingen blir väl egentligen heller förvånad när deras respektive problem visar sig mer sammantvinnade än de väntade sig. Även om delar kunde varit lite mindre uppenbara så är ändå helheten robust nog att man snart glömmer det.
Lämna ett svar