Lindsey Davis The silver pigs är den typ av bok som är lite finurligare än den riktigt har råd att vara. Det gäller också huvudpersonen Marcus Didius Falco, en privatdetektiv (informerare) i det kejserliga Rom i en tid där den nytillträdde Vespasianus verkar kunna utlova något staden längtar efter: stabilitet.
Så synd då att det verkar finnas en konspiration, där tackor av silvermängt bly stulits och smugglats till staden för att muta praetoriangardet. En vacker ung flicka har tyvärr råkat ramla över konspirationen, och än värre för Falco har hon en kusin med betydligt mer vett och inte så mycket övers för honom.
Till en början tycks syftet ha varit att skriva Falco som den typ av hårdkokt detektiv man annars främst hittar i amerikanska storstäder: cynisk, fattig, ihärdig snarare än briljant, otursförföljd. Det ändras dock snart, och Markus Didius verkar snarare verkar på väg mot att ha ett personligt mål (gissningsvis kommer det vara avklarat efter tre eller fyra böcker), och istället för att vara en en lite ensam typ med som mest en exfru eller en enda utmattad syster har han en hel familj och andra personer i sin omgivning på ett sätt som främst verkar möjligt i serier med historiska romaner: varje bok står mer eller mindre på egna ben, samtidigt finns det en övergripande historia att följa.
Så, frågan är kanske inte i första hand om mysteriet är bra (och det är absolut inget fel på det), eller om man får se spännande miljöer (Rom, och det dimmiga Britannien), utan om figurerna drar in en och man är beredd att läsa kanske ytterligare tjugo böcker om Markus Didius och hans omgivning? Och där är nog svaret ja: jag vet inte om jag tänker köpa alla böcker som finns, men jag kan helt klar tänka mig att skaffa ytterligare ett par och se om serien fortsätter vara intressant.
