Feeds:
Posts
Comments

Archive for the ‘Resor’ Category

Bildrapport

Som utlovat kommer här en rapport från Schweiz med bilder bifogade: bilder på diverse berg finns i överflöd, så vi börjar med en bild på Saas Fee, där vi hyrde en lägenhet:

Saas Fee

Saas Fee

Bilden ovan är från dag tre, då vi tog liften upp och började vandringen i snön.  Samma dag såg vi (i alla fall de tre av oss som hade vett att uppfatta höga klippor där man bara har en vajer att hålla sig i som ställen där man skall ta det försiktigt) edelweiss:

Edelweiss

Edelweiss, upptäckt under vila

Även schweiziska fauna upptäcktes, bland annat murmeldjur (även kända som fjällbävrar):

Hell dig, o ätande fjällbäver!

Murmeldjur

Men bilder på berg var det också, ja. Här är en bild på var vi satt och åt under dag tre:

Matplats

Matplats

Och, just det ja. Bilder på Matterhorn, från dagen när vi åkte till Zermatt och gick, har jag i överflöd:

Matterhorn, här någorlunda fritt från moln

Matterhorn

 

Detta får vara nog för idag. Nästa gång: uthängning, med bilder!

Read Full Post »

Om någon nu skulle undra varför det varit så tyst här kan meddelas att jag sitter i Schweiz (för den precisionsälskande: Saas Fee) med verkande fötter och vader efter att i några dagar skuttat omkring i bergen i goda vänners lag. Bilder kommer framledes då jag i alla fall just nu inte kan ansluta kamera till dator. I övrigt är allt väl, även om det lokala köket endast tycks känna till rösti och pommes frites som tillbehör till köttet. Temperaturen håller sig för det mesta på behaglig nivå, och det har hittills inte regnat mer än vad som kan förlåtas.

Read Full Post »

Fransk mat

Fransmän är ju kända för att vara allmänt dryga (de jag träffade var dock i allmänhet vänliga). Jag har en teori om varför: de går omkring och är glupande hungriga, hela tiden. Ty ordentlig mat var något av en sällsynthet: till frukost fick man det vanliga kontinentala brödeländet, möjligen uppbackat av lite flingor och ett glas juice. Att handla frukost på stan visade sig också svårlöst; tidigt på morgonen verkar endast en typ av matbutiker hålla öppet: slakterierna. Det kan vara jag som är konstig, men när jag vaknar på morgonen känner jag mig normalt inte lockad kila ner och köpa en bit biff det första jag gör. Och inte ens när bagerierna öppnade kunde man få något att stå sig på: det stadigaste man kunde få var chokladfyllda croissanter.

Lunchen var lika förskräcklig: det gick visserligen att hitta på stan, men under konferensen hade de fått för sig att det räcker med lite plockmat för att hålla en hord nordbor nöjda och glada. Icke. Minibaguetter och snittar kändes mer som ett hån än en måltid, men lunchrasten var ordentligt tilltagen så vi hann skaffa något ordentligare (sen att de ena dagen vägrade komma ut med notan så att vi knappt han tillbaka i tid är en annan historia).

Mellanmål förekom icke; inte ens kaffe fanns. Är man van att komma hem från konferens med fler kilon än när man for var det ett klart nerköp.

En enda måltid kom i närheten av förnuft: middagen. Denna var i allmänhet stor, god, och hyfsat billig, men åts betydligt senare än svenska magar är vana vid. och om man inte letade upp bättre restaurang fanns det en klar risk att man skulle sluta med entrecote, pommes frites och bearnaisesås, alternativt hamburgare (som de dock på vissa ställen serverade med franska ostar, en högst angenäm lokalanpassning). Nej, endast en kulinariskt fempoängare återfanns under resan, foie gras, ankleverpastej, mild och fin. Annat, som löksoppa, havsaborre med potatismos eller sönderkokt höna (så mör att man knappt kan få upp den på tallriken) var visserligen också gott, men knappast vad man förväntade sig av det så firade franska köket.

Vad gäller dryck var vin billigt, speciellt om man kunde dela en flaska. Öl däremot var dyrt, och oftast fanns där bara tråklager. Hade man tur kunde man få veteöl, men allt annat sågs tydligen som utländska farligheter och inget som riktiga människor kunde inmundiga.

För att återvända till tesen: fransmän äter dålig frukost, dålig lunch, inga mellanmål, kvällsmat alldeles för sent, och till detta dricker de bara vin. Inte undra på om de inte kan hålla humöret på topp när det kommer dryga utlänningar.

Read Full Post »

Parisiska strövtåg

Förutom konfererande hann vi med en del kollektivturistande också: tisdag kväll såg vi Notre Dame – stor, stor, och med vackra, ehuru från markplan avlägsna, rosettfönster – och Eiffeltornet, vars höjd är svår att tro förrän man är riktigt nära. Ingendera lyckades dock hålla intresset uppe så värst länge, även om Notre Dame lockade med en mässa med sång på vad som lät som franska med italienskt uttal (occitanska? Verkar osannolikt, men bättre kan jag inte komma på) och papistisk rökelse.

Notre Dame

Notre Dame

Detta var dock bara en slags uppvärmning, och ordentligt beskådande av diverse saker blev det inte förrän fredag eftermiddag, då vi irrade runt i Montmartre, såg alla konstnärer som försökte kränga karikatyrer, den löjligt välplacerade Sacré-Cœur, och små gränder. Vi tog en kaffe på en liten pub, och hade det allmänt gott, innan vi för kvällen sökte oss till Latinkvarteren för att äta (vi gick då förbi Notre Dame en gång till, men inte in i den. Dagens kommentar var dock frågan »är det en BWR eller en PWR?«. Ja, kärnkraftsfolk är lite konstiga).

Spelbräden och -pjäser

Spelbräden och -pjäser

Nästa dag skulle de andra till Louvren, så jag gick omkring själv. Jag hittade till Pont Neuf och hälsade på Henrik IV (han som tyckte att Paris kunde vara värt en mässa), gick förbi Notre Dame en tredje gång, denna gång för att gå ner i den arkeologiska kryptan, ett trevligt litet museum med gamla husgrunden där inträdet låg på 2 euro för ungdomar, dit jag för en gångs skull räknades. Inte jättespännande, kanske, men inget att klaga på för det priset. Huvuddelen av den egna tiden gick dock åt till medeltidsmuseet, där de bland annat har gamla vackra gobelänger, guldsmide, skulpturer, olifanter (horn av elfenben, inte stora bestar ridna av Haradrim), möbler, och ett medeltida paket med flera-spel-i-ett. Återigen ett trevligt museum, väl värt ett besök om man är intresserad.

Sedan skulle vi mötas vid Pantheon, och efter en stunds väntan dök övriga upp; ingen var dock sugen att gå in någon längre stund, så vi knatade snart neråt stan igen för lite shopping. Resultat av denna: en korv, med ostinnehåll. Smakats har den inte, ty mina luftvägar är för närvarande ockuperade, men den ser god ut.

Så slutades turistandet. Om hemresan finns inte mycket att säga; det gick på hyfsat utsatt tid, även om det var intressant och en smula oroande att säkerthetskontrollen på flygplatsen var hårdare än den på Tihange.

Read Full Post »

Bland atomer och annat oknytt

Konferensen som fungerade som halvalibi för att få åka till Paris smygstartade lördag kväll. Det var inte en bra start: i inbjudan stod klockan sju, så klockan sju stod man naturligtvis som oförståndig svensk där och väntade. Ingen organisationskommitté syntes dock till, ingen reagerade när man gick omkring och såg vilsen ut, bord var inte bokat, men vänta! där var någon annan som såg lika förvirrad ut. Det visade sig vara en tysk som också skulle på konferensen. Alltså stod punktlig svensk och lika punktlig tysk och väntade på högst opunktliga fransmän i sisådär en halvtimma. Sen dök två belgare som också skulle på konferensen upp. Bara lite senare så dök faktiskt också organisatörerna upp, och kvällen fortsatte i bättre stil.

Dagen därpå var det uppstigning tidigt för studieresa tågledes till Arevas fabriker för komponenter till kärnkraftverk. Stora fabriker, med maskiner som gjorda för Discovery Channel; det fanns kranar som klarade att lyfta ett kiloton och hammare som klarade att bulta på med det mångdubbla, härdningsugnar där man kunde stoppa in element till ånggeneratorn med diameter på sisådär tio meter. Tufft.

Dagen därpå tog vi oss till forskningscentret Saclay i världens trängsta buss, troligen menad för folk som fått benen avkapade över knäskålarna. Väl där blev det tråkigt föredrag om beräkningsprogram, besök i två olika forskningsreaktorer (stora pooler med vatten med lite rör och annat i), samt en kort förklaring till vad man kan titta på med hjälp av neutroner. Också intressant, men bristerna i den franska organisationsförmågan framstod allt tydligare när vi stannade för att plocka upp passagerare och sedan åkte tio meter innan det var avstigning. Vi kom hem tidigt på kvällen och hann med lite turistande.

På onsdagen var det dags för resans höjdpunkt: en och en halv timmas tågresa med snabbtåg (som jag och en kille till lyckades få göra i första klass. Frukost: mums!) och sedan två timmars bussresa (och vilken bussresa!) till Tihange i Belgien för att se på en – turbinhall till en tryckvattenreaktor. För den som varit inne ett par gånger i en turbinhall i Ringhals var detta naturligtvis ett jättespännande tillfälle för jämförelser. Dagens absoluta topp var dock att få resa med den fantastiske busschaufför som guidade genom Belgien via högtalarsystemet i bussen (uppskruvat på max, så ingen skulle missa något på grund av lomhördhet eller samtal med grannen), drog vitsar som lockade till storskratt, ibland även av andra än han själv, pekade ut sevärdheter som TNT:s stora lager, och var allmänt jovialisk. På franska, ett språk ingen av oss svenskar behärskade i högre grad.

Torsdag var vi på föreläsningar, både intressanta om tidiga kärnkraftverk och kärnkraftsbranchen idag, och kanske lite mindre spännande om nya verk som byggs nu eller skall byggas. Föreläsningar fanns även på programmet för fredagen, men vi orkade bara med det första två timmarna och gick första rasten.

Read Full Post »

I latinkvarteren

Förra veckan tillbringades (mestadels) i Paris, med anledning av en konferens jag och en del andra yngre personer från kärnkraftsbranschen i Sverige skulle bevista. Eftersom reglerna för ledighet i samband med arbetsresor är generösa hanns det dock med en hel del turistande:

Dag ett: uppstigning vid fyra, bus till Landvetter, flyg via Amsterdam, en timmes extra väntan på ett flyg som sedan inte vågade landa i Paris på första försöket utan lyfte bara några meter från marken, sedan än mer väntan: på flygbussen, i flygbussen, i biljettkön på tunnelbanestationen (tydligen har fransmännen satt samman ett system för att köpa tunnelbanebiljetter de inte ens själva begriper), i tunnelbanan, innan så hotellet äntligen nåddes vid tidig eftermiddag, omklädning till icke genomsvettiga kläder kunde ske och en första exkursion kunde företas.

 

Interiör från Shakespeare and Company

Interiör från Shakespeare and Company

 

En missad tunnelbanestation gjorde att jag hamnade på St-Germain-des-Pres istället för mitt i latinkvarteren från början, vilket inte var så pjåkigt ändå: jag passerade ett par småsaker på vägen som Odeon-teatern och, än viktigare, huset där Sylvia Beach drev den ursprungliga Shakespeare and Company (vilket idag endast är möjligt att se genom den plakett som är uppsatt på kåken. Det fanns dock gott om andra boklådor, bland annat ett antikvariat med fantastiskt vackra band med Jules Verne). Den nutida affären med samma namn, som sedan eftersöktes, visade sig vara svårare att hitta, då den låg på en gata som gjorde ett uppehåll för att ge plats åt en kyrka. Affären i sig själv var dock bedårande, med separat läsavdelning på övervåningen med utsikt mot Notre Dame. Eftersom jag (behöver det påpekas?) hör till de som kan åka till ett land där jag inte talar språket och ändå komma hem med mer att läsa än jag hade vid avresan (trots res- och kvällsläsning) så blev det ett par saker köpta; naturligtvis Ulysses, även om det känns lite som fejk, men även The Sun Also Rises, vilken väl är nästan lika självklar att skaffa (eller läsa) i Paris (speciellt som jag redan äger En fest för livet) och The Great Gatsby, vilken till skillnad från de övriga inte har något med Paris att göra i sig själv.

 

Pelarhuvud

Pelarhuvud

 

Nästa dag blev det Louvren. Bara. Louvren är ett stort ställe, och det finns mer att se där än vad som rimligen kan hinnas med under ett eller ens två besök: allt från mesopotamiska lämningar till 1800-talsromantik (eller man kanske skall säga fram till den punkt när konst slutade vara detsamma som så exakta avbildningar som möjligt av vad som nu skulle gestaltas). Som vanligt tyckte jag bäst om den konsten från mellanöstern; tekniskt skicklig samtidigt som den känns uråldrig och fortfarande har kvar lite mystik (i kontrast mot den egyptiska konsten). Här finns bland annat stelen med Hammurabis lagar, assyriska stenväktare och stenväggar (dessa ställdes mot tegelväggarna och gav dessa stadga samtidigt som de möjliggjorde en konstfull utsmyckning) från Sargon II:s palats, en skulpterad skildring av ett offer, och annat skoj. Speciellt bör dock nämnas resterna av perserkungen Darius palats (ni vet, han i Historia). När jag får råd skall jag definitivt ha ett hus där taket bärs upp av pelare med stora tjurhuvuden överst.

I övriga delar av Louvren fanns det också en hel del trevligheter:

  • Mona Lisa: fin, men man kommer inte nära nog för att riktigt uppskatta den. Det är bisarrt att denna enda tavla skall få så mycket extra skydd när de flesta andra tavlor, varav många lika oersättliga, bara hänger där på väggarna.
  • Venus de Milo (eller snarare Afrodite från Milos), också skön, trots att hon är armlös.
  • Nike från Saomthrake. Ännu mer skadad, och stående på ett skepp man aldrig tänker på.

Ja, och så annat trevligt som en byst av den store Condé, Canovas Amor och Psyche, en fresk (!) av Boticelli där Venus följd av de tre gracerna går att möta en ungmö som skall gifta sig, ett utkast av Tintoretto till Paradiset, Delaroches Prinsarna i Towern, Delacroix Friheten på barrikaderna, diverse saker av David, m.m. etc. o.s.v. En liten undangömd avdelning fös skandinavisk (d.v.s. norsk och dansk) konst fanns det också, placerad så långt bort från allt annat som möjligt (jag skojar inte), och utan något att ta sig dit för. Hade jag inte haft ett möte på kvällen hade jag kunnat gå omkring där ännu längre (jag missade en hel del av måleriet och alla bruksföremål). Det mötet hör dock till själva konferensen, och kommer avhandlas senare. Så långt var  jag i alla fall nöjd.

Read Full Post »

Paus

I morgon bitti kommer jag sätta mig på ett plan för att möta våren i Paris – den vår, de svage kalla höst. Eftersom tillgång till Internet troligen inte kommer finnas på något behändigt sätt kommer ej heller uppdateringar här ske förrän tidigast nästa söndag. Jag hoppas dock kunna återkomma med kommentarer till bland annat franska sevärdheter, vartill en och annan boklåda kommer räknas om saker går som planerat. Möjligen också något också om den konferens som är ursäkten för att få åka söderöver. Men i vilket fall inga uppdateringar här på ett tag, alltså.

Read Full Post »

Egentligen borde jag väl också skriva ett inlägg om det norska köket, men då detta endast verkade bestå av sparrissoppa, kyckling och chokladbaserad efterrätt så verkar det inte riktigt värt att orda om. Därför över till något helt annat.

På västfronten av Nidarosdomen finns som redan nämnts ett flertal statyer av olika helgon, bibliska figurer, norska biskopar, och annat löst folk. Det finns även en av ärkeängeln Mikael på ena tornet som lånat skall ansikte av Bob Dylan, på grund av dennes motstånd mot Vietnamnkriget. Hur som haver, för den som är närmare intresserad av exakt vilka som finns där finns det en fin artikel på bokmålswikipedia. Jag har dock tänkt fokusera på en staty näst längst ner till vänster, intill Olav Tryggvasson. Där står nämligen en figur i lustig hatt och med en skål med tre huvuden i.

Den som är närmare bekant med äldre svensk historia kanske tror att det är fråga om biskop Sigfrid, troligen apokrypisk apostel i Värend, som hade med sina tre systersöner Unaman, Sunaman och Vinaman och predikade i vad som senare blev Växjö. De som läst Röde Orm vet hur det kan gå för kristna missionärer när de kommer i sällskap med smålänningar: en dag när Sigfrid var uppe i västergötland för mer missionerande tog smålänningarna och högg huvudet av nevöerna, och kastade huvudena i sjön. Där hittade Sigfrid dem sedermera i ett träkar flytandes på vattnet, sjungandes uppbyggeliga sånger. Han hade dock under tiden döpt Olof Skötkonung, som drog in i Värend och ställde allt tillrätta. Detta är naturligtvis en helgonlegend, troligen tillkommen för att Sveriges då egentligen yngsta stift – det i Växjö – skulle framstå som äldst och kunna hävda säg mot det i Linköping.

Hur som haver: lustig mössa, tre huvuden i en skål: kunde det vara någon annan än Sigfrid? Jo, tydligen enligt den norska guiden: denne norske biskop skall ha hetat Sigurd, ha varit i just Olav Tryggvassons följe, och, förutom att ha genomlevt en liknande historia med systersöner och träkar, även ha utropat nordens första helgon, St. Sunniva (notera att  vid denna tid biskopar faktiskt hade rätt att utropa helgon, således är personer som Erik den helige, Sigfrid och Elin av Skövde faktiskt riktiga helgon. Heliga Birgitta är dock den enda svensk som kanoniserats). Något är uppenbart lurt här: inte kan väl det funnits två sådana biskopar? Nej, troligen har en, möjligen faktisk, norsk biskop av isländska författare blandats ihop med en svensk troligen påhittad, antingen avsiktligt i syfte att ge Norge en mer ärorik historia, eller oavsiktligt på grund av en namnlikhet; detta resonemang blir än mer troligt när man får reda på att den norske biskopen troligen också skall ha hetat Jon.

I vilket fall blir kontentan att berättelserna om biskop Sigfrid/Sigurd/Jon troligen är, som vanligt i helgonbiografier, groteskt uppblåsta. Möjligen kan Sigurd ha varit den som döpte Olof Skötkonung, men det kan lika gärna ha varit den Bernhard som Saxo Grammaticus omnämner. Det enda alla källor som uttalar sig i frågan är eniga om är dock att det var en engelsman (även om Sigfridlegenden kommer med en massa bevisligen felaktiga uppgifter om dennes engelska förhistoria). Som vanligt när det gäller tidig nordisk historia är läget dock så förvirrat att det inte är mycket som går att uttala sig säkert om.

Read Full Post »

Trondheim

TrondheimDet har blivit dags att avrunda berättandet om norgeresan; kvar återstår en liten betraktelse utanför Nidarosdomen, men den är tämligen frikopplad från de mesta upplevelserna. Först skall dock meddelas en del upplysningar om Trondheim: förutom att vara säte för ärkestiftet är det också en utpräglad universitetsstad med Norges näst största universitet; beslut fattades redan 1900 om dess inrättande, och byggandet satte igång 1905, men eftersom Kung Håkon inte gärna kunde besöka Trondheim innan det var dags för kröning kunde han inte lägga första stenen förrän 1906, varför denna sitter ett par meter upp från marken.

Staden Trondheim, eller snarare Kaupang, hade dock grundats betydligt tidigare: 997, av Olav Tryggvasson (han med Ormen långe); fram till 1217 var den Norges huvudstad. Stadsbilden visar dock inte mycket av detta gamla arv; som så många andra nordiska städer har den brunnit ett flertal gånger och innerstaden uppvisar därför ett slags manhattangeometri.

Förutom Nidarosdomen finns inte mycket att se: några köpmannahus möjligen, som på grund av det starka tidvattnet står på meterhöga pålar, eller Kristiansstens fästning, byggd till försvar mot svenskarna (ett vitt, fyrkantigt hus på bilden ovan). Fästningen bidrog till att de norska försvararna kunde avvisa Armfeldt under stora nordiska kriget, men har även efter det att svenskarna upphört vara ett hot haft en blodig historia: där avrättade tyskarna norska patrioter under andra världskriget, och norrmännen förrädare efter det.

Read Full Post »

Norska kyrkor

Ringebu stavkyrka

Ringebu stavkyrka

Förutom fjäll och fjordar finns i Norge kyrkor att bese, i synnerhet stavkyrkor. Dessa tar sitt namn efter byggnadssättet med syllar vari bärande stolpar fastsatts, liksom de plankor som utgör väggen och alltså är stående. På svenska är det plankorna som anses vara stavarna, på norska är det stolparna; terminologin på andra språk spelar mindre roll eftersom de enda återstående kyrkorna är byggda i dessa länder (den svenska finns i Hedared utanför Borås).

Till höger Ringebu stavkyrka, vackert placerad överst på en kulle. In gick jag inte: det kostade inträde, och bussen skulle knappast vänta länge nog för att göra det värt det. Kyrkans norrsida var svart, men som synes har färgen blekts bort på övriga sidor.

Detaljer från Loms stavkyrka

Detaljer från Loms stavkyrka

Mer intressant utifrån var då kyrkan i Lom: som synes har den snidade utsmyckningar på taket som för tankarna till de figurer som satt i fören på långskepp under vikingatiden, dock kompletterade med mer fredliga kors. Även dörrposterna vid huvudingången var snidade, om än inte fullt lika välgjorda som de i Urnes.

Droppnäsor

Droppnäsor

I Trondheim besågs naturligtvis även Nidarosdomen, men det är en betydligt yngre kyrka. I den gick vi faktiskt in, då vi kom så sent på kvällen att de slutat ta betalt. Mycket att se var det dock inte: katolicismen har en klar poäng med sina vackra kyrkorum. På utsidan fanns dock en del att se: främst fasaden med massor av helgonstatyer (om dessa skall förhoppningsvis förtäljas vid ett senare tillfälle), men även små detaljer som droppnäsorna (även kända som vattenkastare). På utsidan gick det även att bese platsen där enligt legenden Olav den helige begrovs efter slaget vid Stiklestad; hans kista skall senare ha stigit ur jorden, och när den då öppnades skall de omkringståendes näsor ha mött en doft, icke av den förväntade förrutnelsen, men av rosor, varvid de förstod att han var en helig man. Han gravsattes senare på platsen igen, vilket var anledningen till att domen under medeltiden även var känd som Cor Norvegiae, ›Norges hjärta‹.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »