Ringebu stavkyrka
Förutom fjäll och fjordar finns i Norge kyrkor att bese, i synnerhet stavkyrkor. Dessa tar sitt namn efter byggnadssättet med syllar vari bärande stolpar fastsatts, liksom de plankor som utgör väggen och alltså är stående. På svenska är det plankorna som anses vara stavarna, på norska är det stolparna; terminologin på andra språk spelar mindre roll eftersom de enda återstående kyrkorna är byggda i dessa länder (den svenska finns i Hedared utanför Borås).
Till höger Ringebu stavkyrka, vackert placerad överst på en kulle. In gick jag inte: det kostade inträde, och bussen skulle knappast vänta länge nog för att göra det värt det. Kyrkans norrsida var svart, men som synes har färgen blekts bort på övriga sidor.
Detaljer från Loms stavkyrka
Mer intressant utifrån var då kyrkan i Lom: som synes har den snidade utsmyckningar på taket som för tankarna till de figurer som satt i fören på långskepp under vikingatiden, dock kompletterade med mer fredliga kors. Även dörrposterna vid huvudingången var snidade, om än inte fullt lika välgjorda som de i Urnes.
Droppnäsor
I Trondheim besågs naturligtvis även Nidarosdomen, men det är en betydligt yngre kyrka. I den gick vi faktiskt in, då vi kom så sent på kvällen att de slutat ta betalt. Mycket att se var det dock inte: katolicismen har en klar poäng med sina vackra kyrkorum. På utsidan fanns dock en del att se: främst fasaden med massor av helgonstatyer (om dessa skall förhoppningsvis förtäljas vid ett senare tillfälle), men även små detaljer som droppnäsorna (även kända som vattenkastare). På utsidan gick det även att bese platsen där enligt legenden Olav den helige begrovs efter slaget vid Stiklestad; hans kista skall senare ha stigit ur jorden, och när den då öppnades skall de omkringståendes näsor ha mött en doft, icke av den förväntade förrutnelsen, men av rosor, varvid de förstod att han var en helig man. Han gravsattes senare på platsen igen, vilket var anledningen till att domen under medeltiden även var känd som Cor Norvegiae, ›Norges hjärta‹.
