Av alla världens firade ämbeten har troligen marskalkarna den minst förnäma upprinnelsen. Där ordet vid en första anblick kan tyckas ogenomträngligt så ser man klart igenom det när man väl fått meddelat sig att det ursprungligen åsyftade en stallpojke, och att dess båda delar fortlever i modern svenska, ehuru användningen är mer blygsam än fordomdags. Dess rätta tolkning skall nämligen vara ›märr-skalk‹, en föga imponerande titel på någon med ansvar för ett dussin av kungens hästar, ehuru tydligen tillräckligt viktig nog att stå upptaget bland de ämbeten som nämns i Alemannernas lag med fastställt bötesbelopp (fyrtio solidi) att avge när en förövare ihjälslagit innehavaren. Trots att ordet kan tyckas tyda på föga förtroendeingivande karaktärsegenskaper skall dock en mariscalcus regis ha innehaft den näst högsta posten i de frankiska konungsliga stallet.
Med tiden kom ansvarsområdet att utvidgas, och framåt högmedeltiden hade marskalkarna av Frankrike (det fanns till en början som mest två, sedermera fler) kommit upp sig tillräckligt för att ha den näst högsta militära befattningsgraden, och deras prestige var tydligen redan sådan att ordet lånades in en första gång på nordliga breddgrader, dock förkortat till det något kärvare ›marsk‹. Denna titel ersatte då det tidigare gångbara ›stallare‹, med liknande ursprung och befogenheter, ehuru de besläktade stallmästarna skulle leva och frodas även sedan marskarna åter omvandlats till riksmarskalkar. Detsamma kan dock inte sägas om de franska marskalkarnas överordnade, som vid ungefär samma tidpunkt som marskarna fick sina titlar förlängda till slut utmönstrades. Deras namn innehöll även det ordet stall: ursprungligen hade de hetat ›stallgrevar‹, eller comes stabuli, sedermera hopdraget till connétable. Så länge de existerade stod de dock över marskalkarna. Ordet har dock överlevt, ehuru dess status numera är långt lägre än dess historia torde berättiga till, varför inte många torde koppla samman forna tiders överbefälhavare med daens ›konstaplar‹. Å andra sidan har även marskalkarna rönt ett liknande öde på sina håll, och det nederländska gendarmeriet kallas således Marechaussee.
Det är dock inte bara på västeuropeiskt området som orden för stallpersonal gjort sådan karriär; även de ryska konjusjij skall ett tag ha varit befälhavare över armén. Ett fint exempel på att inte bara personer, utan även titlar kan arbeta sig upp från de lägsta till de högsta höjderna.
Lämna ett svar