Mycket av innehållet i Lavie Tidhars och Paul McCaffreys Adler är lånat från andra: nästan hela persongalleriet utgörs av figurer från diverse spänningsromaner från 1800-talet; ja själva konceptet är mycket likt Moore och O’Neills The League of Extraordinary Gentlemen.
Som titeln antyder är mycket hämtat ur Sherlock Holmes: Irene Adler är naturligtvis »Kvinnan«, men även professor Moriarty och Sebastian Moran dyker upp, och första delen är närmast en direkt pastisch (med Jane Eyre, av alla personer, i rollen som Watson) – fast Miss Havisham har tagit över Holmes mer vetenskapliga sida. Sedan dyker den egentliga skurken, Ayesha (Hon som måste lydas) upp, tillsammans med Carmilla i rollen som första hejduk.
Allt rör sig tämligen fort, och det handlar tydligt mer om underhållning än om någon djupare vidräkning med figurerna: Ayesha är den enda som egentligen förses med tydligare förklaring av varför hon är i London och agerar som hon gör. Irene Adler har förändrats ganska lite från när hon var på väg att koka ihop en böhmisk skandal, likaså Moriarty, men hur Jane Eyre blivit slagfältssjuksköterska avslöjas inte, inte heller hur Ayesha fått tag på Carmilla eller Havisham blivit uppfinnare.
Historien är kanske inte håller menad att tas på alltför stort allvar, men den verkar lite väl ogenomtänkt (några papper som till en början framställs som extremt viktiga är i slutändan helt onödiga, och hade Ayesha bara låtit bli att blanda sig i uppståndelsen kring dem hade nog hennes slutliga plan fungerat bättre). Det roliga ligger ju snarast i hur diverse figurer fått nya roller än i exakt hur allt skall hänga ihop, så man bör låta bli att peta på den alltför hårt, men nog hade man hoppats på mer tankemöda bakom det hela.
