Som bokälskare var det omöjligt att stå emot: en bok om bibliotek på bokrean? Måste köpas! Alltså har jag nu läst Alberto Manguels Nattens bibliotek, en samling essäer kring denna yppersta av institutioner, förnämsta av samlingar, härligaste av rum. Tyvärr så lider den av ett allvarligt fel: den rör sig alltför ofta på en alltför abstrakt nivå. Liksom de flesta samlingar är det de enskilda elementen eller deras sammanhang som är det roliga: precis som med ett smyckeskrin kan förvisso själva förvaringskärlet vara intressant nog, men det är ändå innehållet man i de flesta fall är ute efter.
Därför infinner sig stundom en viss leda när just biblioteket som rum diskuteras; filosoferande kring cirklar och kvadraters inverkan är något som bör riktas till den arkitektoniskt intresserade, inte till den bibliofile. Olika sätt att organisera bibliotek är ett ämne som kan tyckas lika dammigt som ett universitetsbiblioteks avdelning för juridiska avhandlingar från artonhundratalet, men Manguel lyckas ändå tack och lov väcka ett visst liv kring ämnet. Det är dock, föga oväntat, först när han börjar röra sig kring enskilda bibliotek – speciellt huruvida de innehåller vissa volymer – som det hela verkligen börjar röra på sig: all världens metafysiska spekulationer kring syftet bakom biblioteket i Alexandria väger fjäderlätt mot uppgifterna om den lilla, väl hemlighållna samling böcker som fångarna i Birkenau hade tillgång till.
Nattens bibliotek är ändå en intressant bok (om man kan bortse från en viss luddism), men det är måhända främst för att det är omöjligt att skriva om bibliotek utan att beröra de föremål som de är till för att förvara och organisera.
