Feeds:
Posts
Comments

Posts Tagged ‘Annika Sandén’

En TV-produktion om Lars Johansson, mer känd som Lucidor, bör ha goda chanser att ta komiska poänger mitt i allt elände: det var ju allt inte mycket som gick poetens väg under livet, trots goda anor, begåvning och utbildning. Föräldrarna dog när han var ung, någon tid senare även morfadern som fått överta vårdnaden. Arvet förskingrades, i alla fall en yngre bror kom att dömas för tjuveri. Själv fick han aldrig någon offentlig tjänst, trots språkkunskaper och kvick penna. Istället togs en av de tillfällighetsverser han skrev till bröllopet mellan Conrad Gyllenstierna och Märta Christina Ulfsparre för en förolämpning och han hamnade i finkan. Till slut dog han i ett kroggräl han själv provocerat fram.

Men komik saknas som sagt inte heller: han lyckades vid fängelsevistelsen bli sin egen borgensman, och även om man kan undra över syftet med att i en bröllopsdikt beskriva någon som dvärgalik, sned-, vind- och glosögd, ålskinnsläppt och med kinder som en skållad gris, så måste man än mer undra över den make som tillstår att han tolkat detta som syftande på sina nyblivna hustru: då framstår tolkningen av ordet »Continuerad« som en anspelning på namnet Conrad som närmast välbalanserat.

Mest parodiskt blir det dock när egentligen allt redan slutat i förskräckelse och Lucidors dråpare, Löjtnant Storm, arresterats. Han lyckas nämligen fly ur sitt fängelse genom att byta kläder med sin moder och därefter gå rakt ut genom dörren. För den stackars fångvaktaren slutade det hela mindre lustigt: han fängslades själv och avled i väntan på rättegång.

Allt detta, och en hel del därtill, går att läsa om i Annika Sandéns Jag, en olycklig spåman, en grundligt inläst bok, huvudsakligen välskriven (ett par gånger sliras det lite och personer som ännu inte riktigt presenterats dyker upp som vore de redan bekanta); greppet att gång på gång återvända till Lucidors sista kväll, på krogen Fimmelstången, fungerar väl, och även om materialet ofta är magert så blir det tätare när vi väl kommit till den där olycksaliga bröllopsdikten och dess efterspel – det svenska rättsmaskineriet verkar ha varit grundligt, och förutom det en dom som gick på tvärs med den mäktige Gyllenstiernas vilja producerade det åtskilligt med intressant källmaterial.

Read Full Post »

Det är en undanskymd, sjaskig värld som Annika Sandén tecknar i Bödlar: liv död och skam i svenskt 1600-tal. Bödeln stod på botten av samhällsstegen, omgiven av smuts och skam, en person som ingen fullt hederlig skulle ha med att göra. Det fanns några som hade det än värre, landstrykare och tjuvar, men dessa stod utanför samhället, medan bödeln hade en plats i det, om än illa sedd.

Bödeln skulle, förutom att utmäta kroppsstraff även utföra andra smutsiga sysslor: hantera de döda kroppar som inte skulle i vigd jord eller hamna hos slaktaren – avrättade, självspillingar, döda hästar, andra kadaver –, samt forsla bort innehållet i städernas latriner (sådant kunde möjligen göras av bödelsdrängen, rackaren, som var faktiskt hade ännu lägre status, men ofta fick bödeln själv utföra smutsgörat). Eftersom han under början av det avhandlade seklet fortfarande ofta själv var en dömd brottsling som fått straffet suspenderat under tiden han fullgjorde sina uppgifter är det inte konstigt att han var illa sedd; ofta fortsatte dessutom han sitt tidigare liv, och flera bödlar skildes från tjänst och liv som följd av förnyad tjuvnad eller andra brott.

Seklets andra halva såg dock vissa bättringar: yrket började gå i arv, bödlarna blev en egen kast, där söner tog över efter fäder och gifte sig med döttrar till andra bödlar. Myndigheterna, som aldrig riktigt vetat i vilken grad det sociala stigmat var något som skulle bortses från eller erkännas som en faktisk realitet började se sina bödlar mindre som nödvändigt ont och mer som statstjänare. Livet blev inte bra, men kanske bättre.

Sandéns bok är fylld med rön om enskilda bödlar, vanligen de som hamnade i rättsprotokollen: de som hamnade i skumma sammanhang, de som levde ut på ett opassande sätt och förvandlade avrättningen från en rit där den dömde skulle försonas med sitt öde och åskådarna lätt fasas till ett groteskt skådespel, de som helt misslyckades i sitt värv. Detta ger liv och färg, och är kanske den enda möjliga metoden: källorna är så fåtaliga att generaliseringar sällan är möjliga. Boken rör vid de rent praktiska frågorna av yrket, men rätt så hastigt. Likväl är skildringarna av misslyckade avrättningar inget för den med klena nerver.

Bödeln var en farlig person, som kunde leda till social deklassering för de som kom i hans närhet, om det så var under gudstjänst eller på ölstugan. Det dåliga ryktet var grundmurat, och efter att ha läst Sandéns bok, delvis förståeligt. Idag kan vi se undrande på den närmast paniska skräcken, men frågan är i vilken mån den försvunnit, och inte bara flyttats till andra.

Read Full Post »

Marknaden för svensk skräck i Lovecrafts efterföljd är inte jättestor, men jag är ändå förvånad över att ingen gjort något med ärkebiskop Abraham Angermannus räfteresa genom de götaländska landskapen: här är en historia med gott om potential (speciellt som han i Tollstads socken verkligen tycks ha stött på en Måns som dödat två personer för att dricka deras blod), med den luthersk ortodoxin personifierad ute efter att göra sig av med katolska och allmänt okristeliga bruk (huvuddelen av fallen tycks ha handlat om utomäktenskapliga förbindelser). En skicklig författare hade kunnat göra hur mycket som helst med det materialet.

Också i övrigt är Angermannus en fascinerande person: en av den första generationen präster som växte upp i den nya protestantiska kyrkan, även om det ännu inte långt var självklart att detta skulle bli permanent, hårdnackad kritiker av Johan III:s religiösa politik, tvingad att gå i exil, återkallad av hertig Karl när Johan var död, sedermera en av Sigismunds mest profilerade förespråkare (Angermannus tycks ha tagit den protestantiska doktrinen om kungen som Guds redskap på jorden på allvar). En person att imponeras och förfäras av.

Så synd då att han inte fått bättre levnadstecknare än Erik Petersson och Annika Sandén: de är troligen högst kompetenta historiker, men de verkar inte kunna skriva en bok. Inte så att de inte kan sätta samman meningar eller ens stycken: det kan de, i alla fall hjälpligt. Det blir dock aldrig någon schvung i det hela, och som läsare blir man irriterad av att de saknar en övergripande struktur; hur många gånger de introducerar David Chytræus – det verkar som de måste påpeka denne nordtyske teologs påverkan på det svenska prästerskapet var gång ämnet snuddar vid honom. Deras Mot undergången – Ärkebiskop Angermannus i apokalypsens tid hade alla möjligheter att bli en liten klassiker, den första studien av en säregen person. Tyvärr gör framställningens brister att de ofta goda poängerna försvinner.

Read Full Post »