Tredje boken om Arsène Lupin, Chifferskriften, är mer ambitiös än de båda tidigare: här har Lupin äntligen fått en motståndare som känns värdig, i form av den unge studenten Isidore Beautrelet, någon som äntligen uppvisar den slutledningsförmåga som rätteligen tillhör Sherlock Holmes, men som usurpatorn som uppträdde i den tidigare boken nästan helt verkar ha varit renons på.
Mysteriet här börjar på ett slott, där Lupin gör inbrott men blir skjuten, och Isidore dyker upp och lyckas plocka sönder nästan hela planen direkt. Sedan fortsätter det med kidnappningar, mordförsök, och till slut en lång skattjakt där nyckeln är titelns chiffer, där Lupin hela tiden tycks ligga steget före.
Och där ligger delvis hela seriernas problem: Lupin är helt enkelt så bra att det går ut över historierna. Han är vanligen aningen smartare än sina motståndare, vilket är helt OK, men han har dessutom en hel liga som hjälper honom, och även om ingen av hans medhjälpare har mycket till personlighet är de vanligen också så kompetenta att de inte innebär någon direkt svaghet, och dessutom en hel massa etablerade alias han skuffar av sig. Detta gör att det hela känns väldigt orättvist, eftersom även om Lupin inte är moraliskt helt fördärvad, så kan man inte heller heja på honom, och när slutet på boken fokuserar på Lupins önskningar och Beautrelet får vara en passiv åskådare känns det oförtjänt.
På det hela taget dock bättre än förra delen, men konstruktionens svagheter syns också allt tydligare.
Lämna ett svar