Feeds:
Posts
Comments

Posts Tagged ‘Arthur Conan Doyle’

I och med The Adventures of Sherlock Holmes har Arthur Conan Doyle äntligen hittat formen: berättelserna är kortare, och ger mindre utrymme för diverse bisaker som man ändå inte är speciellt intresserad av, medan formeln är enkel: Holmes tar emot en klient, gör någon slutledning om vad personen jobbar med eller har gjort under dagen, får en otrolig historia uppdukad, och löser den. Någon gång hamnar han i kroppslig fara, någon gång varieras inledningen, men berättandet har äntligen rört sig bort från procedurdeckaren och mot pusselditon. I de tidigare berättelserna har Holmes berättat om rökvanor utifrån aska eller studerar fotavtryck innan han berättar vad som hänt, vilket är imponerande bedrifter i sig men inte speciellt roligt för läsaren som inte har ens en teoretisk chans att göra om bedriften, men här försvinner fokuset från sådana uppgifter och mer mot omständigheter som även Watson kan se.

Kvaliteten är också genomgående god, från den inledande »A Scandal in Bohemia«, som kanske inte är sådär jättesmickrande för detektivens slutledningsförmåga men desto mer intressant ur biografisk synpunkt (och som dessutom reser vissa hinder för spelarna av Det stora spelet, då det förekommer kungar av både Böhmen och Skandinavien), över fantastiska problem som »The Adevnture of the Red-Headed League« och »The Man with the Twisted Lip«, även om det även finns några svagare mysterier som »The Boscombe Valley Mystery«, där askundersökningen och fotspåren återigen spelar stor roll, och där den som litar på vad Holmes säger snart kan gissa ungefär vad som skett.

Annars är det intressant att se hur Holmes idé om rättvisa inte är detsamma som lagens: han låter vid ett tillfälle en tjuv smita då han anser att han då kommer avhålla sig från brott i fortsättningen, medan ett fängelsestraff bara skulle verka förhärdande, samtidigt som han i andra fall helt slutar bry sig hur det går för inblandade personer när problemet lösts, eller rent ut gör sig lustig över de som gått miste om både lem och lön.

För det mesta gör tyvärr dock historiernas korthet att det inte finns mycket rum för falska ledtrådar (å andra sidan skulle väl Sherlock för det mesta se rätt igenom sådana), och när han som i »The Boscombe Valley Mystery« och »The Adventure of the Beryl Coronet« dessutom direkt avfärdar en av de misstänkta finns det inte många andra kvar på scenen. I fallet »The Five Orange Pips« har dessutom historien hunnit ikapp detektiven; även om Watson kan ursäktas för att inte känna till vad »K. K. K.« står för så gör dagens läsare det. Å andra sidan är det inte så mycket ett mysterium som en spänningsberättelse, så det må väl vara hänt.

The Adventures of Sherlock Holmes lyckas som sagt bättre än de tidigare långnovellerna utnyttja den store detektiven till sin fulla potential, med bättre uppbyggda berättelser som ger mer utrymme för läsaren att se om den är lika skicklig som Holmes. För det mesta är man inte det, men det gör då rakt ingenting när historierna är så charmerande underliga.

Read Full Post »

Arthur Conan Doyles andra berättelse om Sherlock Holmes, The Sign of Four, är även den en slags långnovell. De värsta problemen i A Study in Scarlet har slipats bort. Det finns visserligen en novell bifogad som ger skurkens bakgrund, men den är kort och fokus ligger annars på helt rätt plats: det dimmiga London, där Holmes jagar runt, ibland bisprungen av doktor Watson, ibland ensam.

Annars kan den som vill redan här finna tecken på att Doyle börjat tröttna: en av de introducerade figurerna är således Mary Marston, som Watson förälskar sig i och sedermera kommer gifta sig med, och därmed flytta från rummet på Baker Street. Det mysterium hon presenterar visar sig dock bara vara ingång till en gåta med ett slutet rum, som Sherlock dock snabbt hittar öppningen i. Sherlocks slutledningsförmåga är som vanligt på topp, och Watsons mer normala sådana hänger naturligtvis inte med.

Problem finns det dock ett par med historien: dels rasismen (den mördades far var officer stationerad i Indien, och fallet har kopplingar dit), och dels det faktum att en del av spänningen bygger på att all slutledningsförmåga i världen inte alltid hjälper när det gäller att hitta någon som gömmer sig i London. Till viss del hjälps detta upp av en jaktscen i båt, vilken lyckas både vara helt modern och helt förankrad i 1800-talets London.

Något annat som är intressant att notera är att Holmes status som fackidiot redan är som bortblåst – ja, redan i A Study in Scarlet visade han ju prov på kunskaper som inte är direkt nödvändiga för att bli världens främste detektiv. Förutom fiolspelandet visar han här på kunskaper inom litteratur och politik, och är således långt ifrån den inskränkte person som inte ville veta av kunskapen att jorden går i bana kring solen (han kommer vid senare tillfälle också diskutera astronomiska problem med Watson).

The Sign of Four lider något av att formatet är lite väl långt för Sherlock Holmes, även om det helt klart hjälps upp av diverse märkliga interiörer från olika Londonhem. Den är också en klar förbättring över sin föregångare, och visar att Doyle börjar behärska  sina figurer och konsten att presentera en gåta.

Read Full Post »

Nästa omläsningsprojekt är aningen mindre pretentiöst än det förra: Arthur Conan Doyles (och ingen annans) Sherlock Holmes. Först ut A Study in Scarlet, där Watson och Holmes flyttar ihop och Watson för första gången får se prov på detektivens kapacitet.

På det hela taget är det en blandad kvalitet på inledningen: Holmes karaktär står redan rätt färdig, med sin (välmotiverade) arrogans, fiolspel och iakttagelseförmåga – ja, till och med narkotikabruket finns redan antytt. Samtidigt är själva historien inte den bästa: Londonbitarna är goda nog, med utfärder i dimma, mord i övergivna hus och hemtrevnad på Baker Street, men mitt i avbryts det för ett stycke melodram i mormonmiljö. Nu vet jag inte mycket om mormonerna, men att de skulle haft en slags hemlig polis som kunde ta upp tävlan med vad nittonhundratalets diktaturer förmått i den vägen verkar en aning överdrivet. På det hela taget fungerar Holmes också bättre i kortare format, eftersom mycket av hans förmåga ligger i att pussla ihop allt från nästan inget (oceanen från vattendroppen, som han själv uttrycker det).

Nåväl, A Study in Scarlet bjuder ändå på en del skojigheter: Holmes avfärdande av Dupin när Watson för honom på tal, hans förmåga att lista ut vem någon är utifrån dennes klädsel (också illustrativt för hans tur i sådana fall: låt oss acceptera att han kan se att Watson är en arméläkare på dennes kroppsspråk, och det att han varit skadad och sjuk lär även mindre skarpsynta kunnat se. Men av detta följer ju ingalunda att han måste ha sett strid: han kan ju i princip lika gärna ha trillat och brutit sig), liksom hans förmåga att ständigt ligga åtminstone tre steg före Scotland Yard-detektiverna Gregson och Lestrade. För den som gillar att utforska underligheter i narrationer finns också ett litet problem att bita i: vad menar Watson egentligen när han säger att »I keep a bull pup« när han skall meddela sidor hos sig själv som kan göra honom omöjlig att dela lägenhet med? Är det månne en hundvalp? Är det en kort stubin? Eller månne ett handeldvapen? Inget passar riktigt: varken hundvalp eller kort stubin syns i någon berättelse, och Sherlock frågar senare i berättelsen om Watson har ett vapen.

A Study in Scarlet är kanske inte det allra bästa Doyle skrev om Holmes. Den väckte dock intresset, och gott så: den må vara en aning svag, men inte så svag att den förtjänar att hoppas över av den som vill läsa om detektiven.

Read Full Post »

När jag var 9 år kom Jurassic Park, och även om jag redan tidigare varit förtjust i dinosaurier så ökade fascinationen omedelbart enormt. När jag året efter började på mellanstadiet och bytte skola fann jag att detta hade en enorm attraktion: ett riktigt bibliotek: inte bara en hylla böcker i ett klassrum, utan ett helt eget rum fyllt med dem. Jag minns dock bara  två grupper av böcker jag hittade i det: samlingar med berättelser om Robin Hood, samt Arthur Conan Doyles En försvunnen värld (icke att förväxla med Evelyn Waughs En förlorad värld), som innehöll ungefär allt man kunde önska sig: En halvgalen professor! äventyr i Sydamerika! indianer! dinosaurier! strider med apmänniskor!

Att nu ett och ett halvt decennium läsa om det hela  (på engelska, under titeln The lost world) visade sig gå bättre än man kunnat hoppas på: boken har behållit mycket av sin charm, samtidigt som vissa detaljer framstår tydligare – den vaga rasismen hade dock gärna fått ligga i glömska. Dock tror jag inte jag insåg hur fånigt inbilsk huvudpersonen professor Challenger egentligen är: han är högfärdig och kolerisk,  har åsikter som påfallande ofta i efterhand visat sig felaktiga och är fullständigt underbar. Han kanske inte är riktigt lika fantastisk som Conan Doyles främsta skapelse, men han pryder och dominerar ändå boken.

Handlingen är tämligen enkel: professor Challenger har lyckats upptäcka en platå i Sydamerikas inre där en hoper skräcködlor lever i högsta välmåga, men har till London endast lyckats rädda ytterst svaga bevis. Därför ordnas en expedition, bestående av bokens berättare – journalisten Malone, vars brev hem till tidningen utgör huvuddelen av narrationen –, en professor som anser Challenger vara en humbug, samt en upptäckararistokrat, som tidigare utkämpat ett framgångsrikt litet privatkrig mot peruanska gummiodlare (Conan Doyle hade tagit intryck av Roger Casement och var en högljudd kritiker av denna smutsiga hantering). Man lyckas naturligtvis nå denna platå, men fastnar på den och måste fösöka överleva och hitta en väg tillbaka till civilisationen. Allt berättas som sagt via Malones brev hem, ett format som hanteras väl för att skapa spänning samtidigt som det gör att man vet att det troligen kommer gå bra.

Även om idématerialet finns en del att säga; biologin är naturligtvis helt uppåt väggarna, inte bara i det att dinosaurier från olika tidsperioder fortlever utan att ha ändrat utseende på under årmiljonerna, utan också i att det tydligen pågått en parallellevolution av däggdjur på platån, så att man där återfinner tapirer och jätteälgar (ett minst sagt märkligt djur att finna i Sydamerika). Att Doyle låtsas eller inte känner till att fisködlor och flygödlor inte är detsamma som dinosaurier kan väl lätt förlåtas, men man undrar lite varför dessa flygande monster nöjer sig med att bebo denna platå? Riktigt löjlig är väl däremot bara idén om Allosaurus som en slags förvuxen padda, som nedlägger sitt byte genom att hoppa på det för att krossa det…

The lost world är inget stort mästerverk, men det är en skickligt berättad historia som kan ge mycket nöje för den som fortfarande kan roas av pojkboksromantik.

Read Full Post »

« Newer Posts