Nästa omläsningsprojekt är aningen mindre pretentiöst än det förra: Arthur Conan Doyles (och ingen annans) Sherlock Holmes. Först ut A Study in Scarlet, där Watson och Holmes flyttar ihop och Watson för första gången får se prov på detektivens kapacitet.
På det hela taget är det en blandad kvalitet på inledningen: Holmes karaktär står redan rätt färdig, med sin (välmotiverade) arrogans, fiolspel och iakttagelseförmåga – ja, till och med narkotikabruket finns redan antytt. Samtidigt är själva historien inte den bästa: Londonbitarna är goda nog, med utfärder i dimma, mord i övergivna hus och hemtrevnad på Baker Street, men mitt i avbryts det för ett stycke melodram i mormonmiljö. Nu vet jag inte mycket om mormonerna, men att de skulle haft en slags hemlig polis som kunde ta upp tävlan med vad nittonhundratalets diktaturer förmått i den vägen verkar en aning överdrivet. På det hela taget fungerar Holmes också bättre i kortare format, eftersom mycket av hans förmåga ligger i att pussla ihop allt från nästan inget (oceanen från vattendroppen, som han själv uttrycker det).
Nåväl, A Study in Scarlet bjuder ändå på en del skojigheter: Holmes avfärdande av Dupin när Watson för honom på tal, hans förmåga att lista ut vem någon är utifrån dennes klädsel (också illustrativt för hans tur i sådana fall: låt oss acceptera att han kan se att Watson är en arméläkare på dennes kroppsspråk, och det att han varit skadad och sjuk lär även mindre skarpsynta kunnat se. Men av detta följer ju ingalunda att han måste ha sett strid: han kan ju i princip lika gärna ha trillat och brutit sig), liksom hans förmåga att ständigt ligga åtminstone tre steg före Scotland Yard-detektiverna Gregson och Lestrade. För den som gillar att utforska underligheter i narrationer finns också ett litet problem att bita i: vad menar Watson egentligen när han säger att »I keep a bull pup« när han skall meddela sidor hos sig själv som kan göra honom omöjlig att dela lägenhet med? Är det månne en hundvalp? Är det en kort stubin? Eller månne ett handeldvapen? Inget passar riktigt: varken hundvalp eller kort stubin syns i någon berättelse, och Sherlock frågar senare i berättelsen om Watson har ett vapen.
A Study in Scarlet är kanske inte det allra bästa Doyle skrev om Holmes. Den väckte dock intresset, och gott så: den må vara en aning svag, men inte så svag att den förtjänar att hoppas över av den som vill läsa om detektiven.
Lämna ett svar