I och med The Adventures of Sherlock Holmes har Arthur Conan Doyle äntligen hittat formen: berättelserna är kortare, och ger mindre utrymme för diverse bisaker som man ändå inte är speciellt intresserad av, medan formeln är enkel: Holmes tar emot en klient, gör någon slutledning om vad personen jobbar med eller har gjort under dagen, får en otrolig historia uppdukad, och löser den. Någon gång hamnar han i kroppslig fara, någon gång varieras inledningen, men berättandet har äntligen rört sig bort från procedurdeckaren och mot pusselditon. I de tidigare berättelserna har Holmes berättat om rökvanor utifrån aska eller studerar fotavtryck innan han berättar vad som hänt, vilket är imponerande bedrifter i sig men inte speciellt roligt för läsaren som inte har ens en teoretisk chans att göra om bedriften, men här försvinner fokuset från sådana uppgifter och mer mot omständigheter som även Watson kan se.
Kvaliteten är också genomgående god, från den inledande »A Scandal in Bohemia«, som kanske inte är sådär jättesmickrande för detektivens slutledningsförmåga men desto mer intressant ur biografisk synpunkt (och som dessutom reser vissa hinder för spelarna av Det stora spelet, då det förekommer kungar av både Böhmen och Skandinavien), över fantastiska problem som »The Adevnture of the Red-Headed League« och »The Man with the Twisted Lip«, även om det även finns några svagare mysterier som »The Boscombe Valley Mystery«, där askundersökningen och fotspåren återigen spelar stor roll, och där den som litar på vad Holmes säger snart kan gissa ungefär vad som skett.
Annars är det intressant att se hur Holmes idé om rättvisa inte är detsamma som lagens: han låter vid ett tillfälle en tjuv smita då han anser att han då kommer avhålla sig från brott i fortsättningen, medan ett fängelsestraff bara skulle verka förhärdande, samtidigt som han i andra fall helt slutar bry sig hur det går för inblandade personer när problemet lösts, eller rent ut gör sig lustig över de som gått miste om både lem och lön.
För det mesta gör tyvärr dock historiernas korthet att det inte finns mycket rum för falska ledtrådar (å andra sidan skulle väl Sherlock för det mesta se rätt igenom sådana), och när han som i »The Boscombe Valley Mystery« och »The Adventure of the Beryl Coronet« dessutom direkt avfärdar en av de misstänkta finns det inte många andra kvar på scenen. I fallet »The Five Orange Pips« har dessutom historien hunnit ikapp detektiven; även om Watson kan ursäktas för att inte känna till vad »K. K. K.« står för så gör dagens läsare det. Å andra sidan är det inte så mycket ett mysterium som en spänningsberättelse, så det må väl vara hänt.
The Adventures of Sherlock Holmes lyckas som sagt bättre än de tidigare långnovellerna utnyttja den store detektiven till sin fulla potential, med bättre uppbyggda berättelser som ger mer utrymme för läsaren att se om den är lika skicklig som Holmes. För det mesta är man inte det, men det gör då rakt ingenting när historierna är så charmerande underliga.
