Feeds:
Posts
Comments

Posts Tagged ‘Arthur Conan Doyle’

För att vara en såpass rättfram författare är det svårt att förstå sig på Arthur Conan Doyles tankar i övrigt: inte bara på grund av det där med spiritismen och älvorna, men även när han utvärderade sin litterära produktion. Hur sjutton kan någon som skapat litteraturens kanske mest välbekante gestalt, och utöver det en mindre klassiker som The Lost World framhålla ett par historiska romaner om hundraårskriget som idag bildade människor normalt inte hört talas om som sina främsta verk? Visst, visst: The white company har helt klart sina kvaliteter som han kunde vara nöjd med, främst i karaktärsteckning, men det är också närmast en provkarta på genrens värsta klichéer.

Unge Alleyne Edricsson har växt upp i kloster, men måste nu spendera ett år utanför murarna för att lära känna världen. Han blir omsider väpnare hos Sir Nigel Loring, en Don Quijote i mindre format: fattig, men inte utfattig, och frekvent missförstående av verkligheten i riktning i riktning mot att han skall få göra en insats som en riddersman, Misstagen beror dock främst på grund av närsynthet, och dunstar direkt bort när någon med bättre syn förklarar tingens sammanhang. Sir Nigel skall resa ner från England till Frankrike, ta kommando över det vita kompaniets bågskyttar, och hjälpa svarte prinsen i hans spanska krigståg. Tillsammans med sir Nigel och Alleyne färdas också Hordle John, en jätte till karl med en rak och enkel själ, och Sam Aylward, bågskytt med kompaniet, en god kamrat som annars i huvudsak är intresserad av kvinnor och krigsbyten.

Historien utvecklas i stort sett som väntat: den naive Alleyne möter stora världen, i form av en nästan parodisk uppsättning medeltida personer: flagellanter, johanniterriddare, tiggarmunkar, avlatskrämare, skogsmän, tandläkare, lekare, asylsökare, världshusvärdar. Han förälskar sig i ung dam han bara kan hoppas bli värdig genom att vinna ära och titel. Han får höra profetior. Han möter alla sin miljös stora och mäktiga. Han utkämpar duell, hamnar i bondeuppror, och i formellt fältslag. Lite mer oväntad är sjöstriden – men det är trots allt en brittisk roman.

Var för sig är förvisso de här sakerna kompetent hanterade, men sammantaget blir det övermättande. Lägg därtill att man inte träffar på själva det vita kompaniet förrän sista fjärdedelen av boken, och att man kanske förväntat sig mer av strider och lite mindre pikaresk, och boken känns udda balanserad: den känns som väldigt mycket bakgrundsmålning, och inte tillräckligt mycket handling (speciellt de sista kapitlen känns väldigt komprimerade). Lite mer irriterande är den brittiska nationalismen: England har naturligtvis den bästa armén, men även den gamla nordeuropeiska idén om det egna landet som frihetens och oväldets hemvist hålls fram, medan de franska bönderna framhålls som totalt utsugna.

Som sagt: det är inte en direkt dålig bok; alla fyra av huvudpersonerna är distinkta och vältecknade och känns som riktiga personer, och handlingen är i grunden sund, även om den borde behövt få mer kärlek. Det finns inga direkt pinsamt ahistoriska episoder. Det är en fullt acceptabel historisk roman. Men utöver sir Nigel finns väldigt lite som sätter sig ordentligt hos läsaren. Det är en berättelse av en kompetent författare vars idéer om det han skriver om inte alltid är helt riktiga och som är ivrig att visa upp sitt arbete, inte mer och inte mindre.

Read Full Post »

För den som läst allt vad Arthur Conan Doyle skrivit om Sherlock Holmes, och inte vill vända sig till diverse imitatörer, finns även »The lost special« och »The man with the watches«, två apokryfa berättelser av hans penna, båda ingående i samlingen Tales of terror and mystery, som båda låter en »känd resonör« uttala sig om respektive mysterier (båda utspelade sig under det stora uppehållet efter fallen vid Reichenbach).

Som mysterier är dessa två av tämligen god klass, ehuru de, liksom de andra i samlingen, till följd av att de uppnår betydligt kortare längd än de typiska berättelser som Dr Watson publicerade, är tämligen enkla att genomskåda, då utrymmet för ovidkommande detaljer och avledande manövrer är mindre. Som läsare förstår man också att den gode doktorn inte gärna kunde sätta sitt och Holmes namn vid dem, då den namnlöse experten i båda fallen helt misslyckas med att förklara händelseförloppet. Av övriga mysterier är det främst »The black doktor« som bjuder läsaren lite motstånd; ett annat fall förtas som en följd av att den centrala poängen inte längre är en såpass stor nyhet att läsaren kan förvånas.

Finns det då måhända bättre lödighet i samlingens första halva, vikt åt skräcken? Att Conan Doyle kunde ha god hand med sådana effekter kan ju vem som helst som läst om Baskervilles hund attestera, men här vill det sig inte riktigt. »The horror of the heights« är förvisso en intressant liten sak, där en man upptäcker hemska varelser högt upp i atmosfären dit han tar sig med sitt utmärkta nya flygplan och såeledes pekande mot Lovecraft, och »The brazilian cat« är inte helt utan poänger när en man finner sig instängd med ett stort kattdjur. »The new catacomb«  och »The terror of Blue John gap« försöker sig båda på att skrämma med mörker, men emedan den förra lärt sig något av Poe är effekten något svag när man tidigt inser hur allt hänger ihop. Nej, den mest minnesvärda historien är nog »The leather funnel«, och då inte för dess mekanik med en man som i drömmen upplever tidigare händelser kopplade till titelns lädertratt, utan för hur lättad han är att just dessa upplevelser inte skulle kunna ske idag – ack, om man kunde säga något liknande!

Som helhet får samlingen med viss tveksam godkänt: Conan Doyle är en god berättare, och idéerna är överlag bra, men de kunde i nästan samtliga fall utarbetats så att läsaren oftare kunde överraskas av upplösningen istället för att sitta och invänta den. En stor del av poängen med Sherlock Holmes är ju trots allt att man skall förvånas över dennes skarpsinne, inte att man skall lyckas överträffa honom.

Read Full Post »

Den andra volymen av den av Leslie S. Klinger notförsedda The new Annotated Sherlock Holmes omfattar de senare novellerna. Detta medför naturligtvis en tydlig nedgång i kvaliteten, i synnerhet i den sista samlingen (även om där finns enstaka goda berättelser), vilket fått vissa av de Sherlockianer vars kommentarer återges att dra slutsatsen att berättelserna kanske inte är skrivna av doktor Watson – möjligen är det fria fantasier från Arthur Conan Doyles penna!

Annars är huvuddelen av kommentarerna förklaringar för den moderne läsarens skull – i vissa fall ord, men oftast förklaringar av samhället, som varför en viss karaktär hänger i ett fönster på en viss gata. Mycket energi läggs också på att identifiera de mer illustra klienter Holmes fick, liksom naturligtvis vilket universitet han studerade vid. Bildmaterialet är fortsatt rikt, med dels klassiska teckningar av såväl Sydney Paget som Frederick Dorr Steele samt mindre kända avbildningar, liksom gamla foton och annonser, men till syvende och sist är detta främst en volym för den specialintresserade, inte den som bara vill ha en vacker utgåva.

 

Read Full Post »

I flera år hade jag gått förbi den där inne på Hedengrens: en stor uppsättning vackra böcker, tung, gedigen, lockande. Nu slog jag till slut till, och fick med mig hem en komplett, annoterad samling Sherlock Holmes. The new Annotated Sherlock Holmes är uppdelad på tre volymer, där de två första omfattar novellsamlingarna och den tredje de längre berättelserna. Första delen innehåller dessutom en lång introduktion till Holmes och Watsons samtid, liksom Arthur Conan Doyles liv.

Redaktör för det hela är Leslie S. Klinger, och han är uppenbar Sherlockian: förutom sådana hjälpsamma ting som ordförklaringar och utläggningar om personer som nämns i förbigående, eller till och med de fotografier och reproducerade annonser som tillsammans med bland annat Sidney Pagets klassiska teckningar illustrerar verket, så är kommentarerna klart tillkomna för den som vill fördjupa sig i det stora spelet: de korsrefererar historier, ger försök till dateringar, listar förklaringar till de konstigheter som doktor Watson av olika anledningar fört in i historierna (som när hans egen hustru kallar honom ”James”), och ibland ger de även mer, skall vi säga, fantasifulla idéer (som att professor Moriarty, brottets Napoleon, i själva verket var greve Dracula). Det man inte får är istället källor som Arthur Conan Doyle skulle kunnat använda, eller någon djupare analys av historierna.

För den som tjusas av det stora spelet är det en väl värd investering. Är man bara intresserad av mästaren i arbete så gör såväl priset som omfånget troligen att man tjänas bättre av något mer modest.

Read Full Post »

Med The Case Book of Sherlock Holmes lyckades Arthur Conan Doyle till slut lägga sin främsta skapelse till vila; han påstår i förordet att han inte ångrat hans återuppståndelse en sekund, något som ekar rätt ihåligt efter en historia med titeln »His Last Bow«.

Märkligt nog är The Case Book faktiskt något bättre än sin föregångare: det är förvisso sant att det finns åtminstone ett riktigt genomuselt alster och ett par stora besvikelser, men det finns faktiskt även ett par historier där Holmes är tillbaka i riktigt god form. Dessutom frångår boken konventionen med Watson som ens nominell berättare – det hade visserligen redan gjorts i »His Last Bow«, men här görs det i hela tre berättelser, i två av vilka Sherlock får ta över pennan. I alla tre är förändringen framtvingad av berättelsernas inneboende logik: i »The Adventure of the Mazarin Stone« skulle det vara helt omöjligt att behålla någon som helst spänning med något annat än en opersonlig, allseende berättare, och i både »The Adventure of the Blanched Soldier« och »The Adventure of the Lion’s Mane« skulle doktor Watson ha minst lika goda förutsättningar som Holmes att lista ut åtminstone delar av problemet. Lite synd är det dock: Holmes behöver Watsons vänliga blick för att självgodheten skall mattas något, och de är ingendera någon av de bättre alstren. Båda är i grunden goda idéer, men den förra lider av Holmes berättarstil, och den senare dels av att Sherlock framstår som direkt korkad (en man har hastigt dött på en badstrand, och Holmes sluter sig till av att han inte badat genom att titta på hans handduk, inte genom att se om mannen är blöt i håret), dels av att lösningen delvis ligger i för läsaren otillgängliga kunskaper – dock inte så obskyra att det blir helt omöjligt att gissa vad som skett.

Sådant fusk förekommer bara i »The Adventure of the Creeping Man«. Detta är den utan tvekan sämsta av alla Holmes-berättelser: lösningen bygger på en vetenskaplig upptäckt som avslöjas först i slutet, och det hela blir därför mest en obehaglig berättelse med fånig poäng, ovärdig Holmes talanger.  Det finns även ett par andra svaga nummer – »The Adventure of the Three Gables« är inte mycket att hänga i julgranen, »The Adventure of the Three Garridebs« är i sig själv mycket bra, men liknar tyvärr lite för mycket ett tidigare äventyr för att få högsta poäng, och »The Adventure of the Illustrious Client« skulle vara rätt förglömlig om det inte vore för idén att skurken för en lista över avlagda kvinnor; jag vet inte om detta är denna idés uppkomst, eller om den använts i en deckare förut?

Berättelserna är överlag något annorlunda mot tidigare: mörkare, med mer våld, galenskap och vanställda figurer. Följdriktigt finns det en med det smått löjliga namnet »The Adventure of the Sussex Vampire«, där en kvinna tycks försöka suga sitt barns blod – tack och lov finns det en fullt naturlig förklaring, ehuru baserad på en annan sorts myt. Tillsammans med »The Adventure of Shoscombe Old Place« och »The Adventure of the Retired Colourman« utgör de bokens solida kärna; bra berättelser, med en Holmes i sitt rätta element. I två av dem blir det desto bättre som det inte är frågan om uppenbara brott som skall lösas, även om saker i den vägen dyker upp under historiens gång. Även i den återstående börjar det tämligen milt, men slutar på ett för dagens läsare extremt obehagligt sätt – en sådan historia hade knappast kunnat ses som riktigt acceptabel om den skrivits idag. Samlingens höjdpunkt är dock »The Problem of Thor Bridge«, med ett riktigt djävulskt problem för Holmes att reda ut, vilket han gör med den äran.

Något annat som kan noteras är att Doyle tagit upp en tråd från ett par av sina tidigaste berättelser, och låter Holmes i sina fall assisteras av olika underliga figurer: tjallare och skvallersamlare, konkurrenter och hantlangare, vilket ibland är trevligt, ibland blir lite väl löjligt. Och ja, just det: en andra referens till fallet med »the giant rat of Sumatra«, en gnagare vi tyvärr aldrig kommer få läsa om på riktigt.

The Case Book of Sherlock Holmes framstår för många som den absolut sämsta boken om den store detektiven. Detta är helt sant, om man vill se den som en kedja: här finns det många svaga stycken. Bortser man från dessa finns det dock mycket som är klart läsvärt.

Read Full Post »

Stackars Arthur Conan Doyle, som aldrig tycks kunna frigöra sig från Sherlock Holmes. His Last Bow är ännu ett försök att avsluta serien med berättelser (dock utan att ta livet av detektiven), och det skulle visa sig lika misslyckat som de tidigare.

Värre än dessa försök att i berättelserna få pensionera detektiven är den påtagligt försämrade kvaliteten: detta är verkligen inte Sherlock Holmes i högform. Han misstar sig, glömmer bort kunskap han tidigare haft, och berättelserna är inte alls lika intressanta som vad som bjöds i tidigare samlingar: i »The Adventure of Wisteria Lodge« lyckas han visserligen lista ut en del av vad som pågår, men träffar samtidigt på någon som helt lyckas lura honom – en händelse man kanske hade varit mer beredd att förlåta om resterande texter framställde honom i bättre dager. »The Adventure of the Cardboard Box«, som egentligen hör hemma i The Memoirs of Sherlock Holmes är intressant, om också blodig, men fördärvas en aning då inledningen hemma på Baker Street återanvändes i ersättaren »The Resident Patient«. Bokens två bästa nummer är »The Adventure of the Red Circle« och »The Adventure of the Devil’s Foot«, som faktiskt når upp till gammal god standard – men vad hjälper det när Holmes i »The Adventure of the Bruce-Partington Plans« visar sig helt ha glömt bort vilka storspioner som opererar i London, trots att han själv gav två av de tre namn som nämns i »The Adventure of the Second Stain«? »The Adventure of the Dying Detective« är småintressant, men inte mycket mer än utfyllnad. Titelnovellen »His Last Bow«, slutligen, är på många sätt bra, men skulle ha varit mycket bättre som mer anonym historia på egen hand, inte i en samling av Sherlock Holmes-noveller, eftersom mycket av poängen ligger i Holmes oväntade uppdykande på scenen.

Historierna i His Last Bow är tack och lov inte helt urartade – sådana får man vänta till The Case Book of Sherlock Holmes för – men de visar helt klart tecken på att detektiven börjar tackla av. Den som vill läsa allt om Holmes kommer inte ha några större problem med den, men här börjar det verkligen bli ont om smör att sprida ut över brödet.

Read Full Post »

Efter The Hound of the Baskervilles återvänder Arthur Conan Doyle i The Valley of Fear till formeln för de två tidigare längre berättelserna om Sherlock Holmes: först ett brott som detektiven får klara upp, sedan en novell som kunnat stå på egna ben om dess förhistoria.

Greppet fungerar dock betydligt bättre här, eftersom det fortfarande finns en viss spänning kvar; här får man inte förrän alldeles mot slutet veta på vad som föranlett hämndlystnaden, och själva historien är intressant nog is sig själv, långt från de fantastiskt romantiska skildringarna av hämndlystna mormoner och juveltjuvar som de båda första Holmes-berättelserna bjöd på.

Själva mysteriet är också ett av de bättre – ett mord i ett slott med vallgrav, en mystisk cyklist som lämnat sin cykel i närheten av brottsplatsen, en hustru och en gammal vän till den mördade som inte verkar speciellt sorgsna, och en massa märkligheter som ingen mer än Holmes verkar bry sig om, trots att poliserna annars är mer samarbetsvilliga än vanligt. Lägg därtill att Moriarty figurerar i bakgrunden (låt vara på ett sätt så att han lätt kunnat skäras bort, och som motsäger Watsons okunskap om honom i »The Final Problem«), och summan blir en långnovell som visserligen inte riktigt når upp till The Hound of the Baskervilles, men som ändå hör till det mer läsvärda kring Sherlock Holmes.

Read Full Post »

Efter Baskervilles Hund var katten ur säcken, och Arthur Conan Doyle kunde inte stoppa den tillbaka igen: snart återkom alltså Sherlock Holmes i noveller i The Strand, senare samlade i boken The Return of Sherlock Holmes. Det är dock en ganska medtagen Holmes, som visserligen någon gång kan nå upp till forna höjder, men som ändå visar tecken på att förmågan kanske inte är vad den var.

Inledningsberättelsen, »The Adventure of the Empty House«, är det inget större fel på: det är helt naturligt att det inte finns rum både för en fullödig gåta och en förklaring på hur Holmes klarade Reichenbachsfallet, men i »The Adventure of the Norwood Builder« förefaller han ibland nästan lika oförmögen som Watson att reda ut ett fall där läsarens misstankar omedelbart går i rätt riktning. Med tiden kommer han dock upp i god form, och »The Adventure of the Six Napoleons« och »The Adventure of the Golden Pince-nez« skulle utan att skämmas kunnat finnas med i tidigare samlingar. Tack och lov finns det dessutom färre rena äventyrsberättelser, även om »The Adventure of Charles Augustus Milverton« ligger något åt det hållet. »The Adventure of the Dancing Men« är också intressant då det inte är den vanliga typen av logiskt tänkande utan specialkunskaper som kommer till användning; kunskaper som inte i sig gör att man behöver klara upp det hela men som i alla fall kan ge en chans, och vars användning inte känns det minsta fuskigt. »The Adventure of the Second Stain« är en upprepning av en gammal situation men med helt andra omständigheter. Lite tråkigt är det också att det är så få fall som framstår som rena underligheterna: mer och mer tycks Sherlock Holmes konsultationer inskränka sig till de rena brotten.

Annars är det kanske mest anmärkningsvärda Watsons livssituation: helt plötsligt tycks hustrun Mary vara borta, och han har därför flyttat in hos Holmes igen, utan att ett ord nämns om vart hon tagit vägen. Inspektör Lestrade har nu också till slut insett hur värdefull Holmes hjälp är, så man slipper från den fåniga känslan av otacksamhet och dumhet som tidigare vidlåtit Scotland Yards anställda.

The Return of Sherlock Holmes når kanske inte riktigt upp till nivån i The Adventures, men får nog anses vara jämngod med The Memoirs: en hedervärd installation i serien, läsvärd för alla som har intresse till det.

Read Full Post »

Eftersom hans läsare inte ansåg att en bagatell som deras älskade detektivs död borde hindra dem från att läsa om Sherlock Holmes, så fick Arthur Conan Doyle till sist ge med sig; fiktionen med Watsons anteckningar var redan etablerad, så det blev i form av ett äldre fall som nu meddelades publiken: The Hound of the Baskervilles. Det är inte riktig en typisk Sherlock Holmes-historia, eftersom detektiven inte närvarar i större delen av undersökningen, som istället länge lämnas i Watsons förvånansvärt kapabla händer.

Brottet i fråga är det gamla vanliga: mord. Mord medelst helveteshund. Familjen Baskerville tycks drabbad av en gammal förbannelse, så att de snart dör efter att ha tillträtt som huvudmän för ätten, och nu är frågan om dels gamle Charles Baskerville verkligen dött av naturliga orsaker, och dels om hans arvtagare Henry bör oroa sig? Ut på den kusliga Dartmoorheden bär det, till familjens urgamla hem, där flera mysterier snart möter Watson, som med lite tur och mycken ihärdighet faktiskt lyckas komma till en hel del resultat innan Holmes möter upp och det är dags att ta upp kampen med den förskräcklige hunden – och dess ägare.

Att Holmes inte tar så stor plats fungerar faktiskt riktigt bra; man slipper ifrån den irriterande känslan av mindrevetande, Doyle kan lägga ut stickspår som Holmes skulle sett igenom – han gör detta mycket skickligt, med den ena falska idén på den andra – och Watson får äntligen spela en annan roll än den imponerade betraktaren. Å andra sidan blir det inte mycket kvar för Holmes att göra mot slutet, och avslöjandet blir inte riktigt lika dramatiskt som det kunnat bli. Det är dock en bra historia, tveklöst den bästa av de lite längre Doyle skrev, inte minst på grund av en stark känsla för plats.

Read Full Post »

I och med The Memoirs of Sherlock Holmes har Arthur Conan Doyle uppenbart tröttnat på sin detektiv: novellerna håller i allmänhet något lägre klass än i The Adventures, även om det finns ett par utmärkta nummer, och dessutom tar han ju till att låta detektiven trilla ner för fallet i Reichenbach, även om detta bara i förlängningen ledde till en återuppståndelse från de döda i god superhjältestil.

Samlingen inleds i alla fall med den trevliga »Silver Blaze«, om en försvunnen travhäst. Min samling måste vara amerikansk, ty nästa novell är »The Adventure of the Yellow Face«, inte »The Adventure of the Cardboard Box«. Gula ansiktet är visserligen inget imponerande fall, men det är på andra sätt en mycket trevlig historia som författaren skall berömmas för. Tyvärr är det också den enda novellen där inget brott finns med i bilden, utan bara mystiska omständigheter med en underlig förklaring. Det är också här svagheten visar sig: de händelser som Holmes får undersöka är för det mesta lite för vanliga, med ganska förståeliga motiv och planer, även om det ibland lagts på extra finesser. En för stor andel av historierna, som exempelvis »The Gloria Scott« och »The Musgrove Ritual« (vilka berättas av Holmes själv, då de är ett par av hans tidiga fall), löses heller inte av Holmes förrän allt redan är känt, och är därför mer av traditionell spänning än riktiga gåtor. »The Stockbroker’s Clerk« är en återanvändning av en tidigare idé i sämre form, »The Greek Interpreter« är rätt meningslös förutom att man får träffa Mycroft för första gången, och Watson lyckas lista ut vad det är som pågår utan speciellt mycket hjälp (vilket tyvärr säger mer om gåtan än lösaren). Dock finns ett par ljusglimtar, i form av de utmärkta »The Adventure of the Reigate Squire« och »The Naval Treaty«. »The Final Problem« är inte heller så mycket slutledning, men vad gör det när man får träffa »The Napoleon of Crime«, professor Moriarty?

Moriarty är intressant då det torde vara få skurkar som fått en såpass stark ställning i medvetandet för att ha gjort så lite; förutom i »The Final Problem« hamnar Holmes bara i motsättning med honom vid ett annat tillfälle (och då skymtar han bara förbi som hastigast), men ändå tycks det finnas en tro på att han dyker upp lite då och då som en serietidningsskurk.

Oavsett detta och att The Memoirs of Sherlock Holmes inte direkt bryter ny mark så håller de ändå för det mesta god klass, och även om man bör börja någon annanstans bör de inte sedan hoppas över annat än om man börjar ledas vid detektiven.

Read Full Post »

Older Posts »