Feeds:
Posts
Comments

Posts Tagged ‘August Strindberg’

August Strindberg skulle troligen själv funnit det mycket passande att jag dagen innan jag började läsa Inferno rotade fram Strindberg and Helium, utan att veta att dessa byggde på citat ur just den boken. Just sammanträffanden är nämligen något som ständigt uppmärksammas i boken, som tecken på förföljelse, Makternas välvilja eller deras straffdom.

Och ungefär där tar möjligheterna slut att tala om boken utan att ta upp den stora frågan: är Inferno det slutliga beviset på att Strindberg var galen, paranoid och manisk, eller är det att betrakta som skönlitteratur, förvisso med en närmare koppling till verkligheten än vad som är vanligt men likväl oduglig att bruka som det utdrag ur hans dagböcker han i boken påstår det är? Mitt svar: skönlitteratur. (Det görs idag mycket av att biografins rågångar mot skönlitteraturen inte upprätthålls. Strindberg skulle kunna skratta och citera predikaren.) Strindberg må ha varit småtokig, och tog uppenbarligen vissa av vansinnigheterna på allvar, som guldmakeriet och den allmänna orienteringen mot Swedenborg, men jag tror ändå inte han gick omkring och trodde att kvistar på marken gav budskap om att han skulle sammanfoga järn och svavel för att få guld.

Just alkemin och paranoian är dock det mest roande: man borde kanske inte roas av en stackars människa som tror att alla oljud skapas för att han inte skall få arbetsro, eller att hans hotellgrannar använder elektriska apparater för att döda honom, eller att hans negativa tankar är förgörande och anledningen till att personer omkring honom drabbas av olyckor och sjukdomar, men det gör jag. Det hela är så vrickat att det bara inte går att ta på fullt allvar.

Ett par sista ord måste också sägas om språket: Inferno skrevs av Strindberg på franska – en högst säregen och oidiomatisk franska –, och översattes sedan till svenska av Eugène Fahlstedt. Nationalutgåvan är tvåspråkig, med originalet till vänster och översättningen till höger av varje uppslag (och när man är klar med boken känns det plötsligt väldigt märkligt att läsa en bok på normalt vis). Denna översättning är dock en stark omarbetning av Fahlstedts, med korrigeringar från Strindbergs manuskript, stiländringar och ordval som är menade att få svenskan närmare ursprungsförfattarens! Kommentarer överflödiga!

Nåväl, det bästa i boken är tämligen oberoende av de exakta formuleringarna. Ett stycke som

Anländ till Marolles-en-Brie i sällskap med doktorn, mötas vi av tre dåliga nyheter. En vessla har dödat ankorna; en tjänsteflicka har blivit sjuk; den tredje har jag glömt.

skall det mycket till för en översättare att lyckas förstöra. Och som hela boken kan det bara skrivas om man är mycket frisk eller helt förvirrad.

Read Full Post »

Herr fiskeriinspektören Axel Borg är knappast en av de mer trevliga bekantskaperna man kan göra bland Strindbergs skapelser: stora delar av I havsbandet utgörs av redogörelser för allt som förpestar livet för en stackars övermänniska som inget hellre vill än att få göra sina naturvetenskapliga utforskningar, härska över sin omgivning och älska en kvinna somi alla fall  har tillräckligt med intelligens för att inse hur underlägsen hon och hela hennes kön är.

De fiskare han skall lära hur de fiskar är ena otacksamma stackare, efterblivna kretiner som blivit kvar när fastlandet befolkats av högre utvecklade människor och nu hänger kvar i surmulen konservativ halvhedendom, hatande alla förändringar. Till ön kommer dock kvinnfolket Maria, som Axel förälskar sig i och börjar kompromissa med sina intellektuella ideal över för att kunna vinna och uppfostra till en någorlunda dräglig varelse att kampera med.

Allt visar sig dock förgäves: det enda som är aningen försonande med boken är att Borg (som med rena intellektet lär sig att t.ex. segla och ro, dessutom bättre än ortsborna) till slut stöts sönder i mötet med sin mer robusta omgivning: visserligen efter att i viss mån ha sett sina slutledningar bekräftade och en del av sina intellektuella projekt realiserade, men utan att ha fått erkännelse, dessutom drabbad av galenskap och förnedrad. Sedan finns ju också Strindbergs alltid njutbara språk, hans ibland galna, ibland geniala infall (han förutser här rentav provrörsbefruktningar). Men den som inte kan bortse från obehagliga idéinnehåll bör hålla sig långt borta.

Read Full Post »

Jag läste Hemsöborna första gången för fem år sedan, och då gillade jag uppenbarligen den mer än jag gör idag. Det kan vara för att jag var mer fokuserad, eller så framstår tragiken bakom humorn som tydligare idag. När Carlsson idag kommer som ett yrväder en aprilafton så vet jag hur illa det kommer sluta för honom och madam Flod, och när jag läser om hans kärleksplaner framstår han mer som lysten och girig, än som bara överdrivet självsäker.

Historien med den unge lycksökaren (-erskan) och den äldre, rika änkan (-emannen) är ju inte ny, men skärgårdsmiljön och det strindbergska språkmästerskapet gör mycket till för att det skall framstå i nytt ljus. Blanda in dråpligheter som den under-bordet-druckne prästen på bröllopet, Carlssons försök till kärleksbrev – det är svårt att tänka sig något mer befängt i genren –och det blir mycket riktigt en slags fars, trots att det enligt de klassiska definitionerna är en tragedi.

Det enda som framstår som något underligt är den korta historien om gruvföretaget som köper en kobbe för en sommar, och hur de lurar Carlsson på pengar: förvisso välskrivet, men det känns som intryckt utan att tillföra något till helheten. Annars är det en mycket välskriven bok, med Strindberg på ovanligt gott humör, utan det mesta av den vanliga ilskan.

Read Full Post »

I den icke svenskspråkiga världen är väl Strindberg i huvudsak känd som författaren av dramer, och då i synnerhet de två första av Fadren; Fröken Julie; Fordringsägare. Alla tre påminner dock i viss mån om varandra, om inte annat så i den genomträngande misogynin: kvinnor här är svaga, småaktiga, hämndlystna, destruktiva varelser, och det enda goda Strindberg har att säga om dem är att de inte kan hållas fullt ansvariga då de inte vet bättre.

Fadren är berättelsen om Ryttmästaren vars hustru Laura driver honom till vansinne med misstanken att han inte är far till sin dotter. Fröken Julie berättar om hur grevedottern hamnar i en okontrollerbar affär med betjänten Jean under midsommarnatten och sedan av skammen drivs till självmord. I Fordringsägare tränger en man in i sin före detta hustrus nya äktenskap och förgör hennes nye make genom att få honom att tvivla på henne.

Detta är knappast rätt plats att recensera dem som dramer: de är till för att spelas (i synnerhet den sista, för att lättare kunna dölja de problem som finns i konstruktionen), och deras förmåga att fånga publiken är svår att förneka, men man kanske kan säga något om den vulgärdarwinism som framförs: Strindberg tycks mena att kvinnan som »svagare« varelse endast överlever genom att kulturen även förklemat männen, alternativt genom att ta till list för att sätta den starkares rätt ur spel; synpunkter som i sig är obehagliga och knappast bidrar till att göra resten av budskapet mer lättsmält.

Men hur det än är med detta har historien i alla fall gett honom erkännandet att det är ytterst levande materia han skapat. Även om man inte vill skriva under på hans tendens så kan man om man bortser från den och ser till enskildheterna, fokuserar på spelet mellan människorna istället för det mellan man och kvinna, så lever det hela onekligen.

Read Full Post »

Att biografera Strindberg måste vara ett kinkigt göra: inte för att det finns någon särskild brist på källor, utan för att det finns så mycket, varav en hel del av författarens egen penna som måste hanteras, och det med tång och handskar. Olof Lagerkrantz har med August Strindberg gjort ett försök; huruvida det är rättvisande eller ej är inte lätt att svara på för en lekman, men läsbart är det onekligen.

Strindberg är ju en författare som på gott och ont i ovanligt hög grad hämtar material ur det levande livet; gott då resultatet rent litterärt ofta blir lyckat, ont då privatlivet får ta stryk istället: tre skilsmässor på tre försök talar sitt tydliga språk. Mindre tydligt är dock hur mycket man kan läsa ut ur vad han publicerade under och efter dessa äktenskap: i vilken grad kan En dåres försvarstal och Klostret läsas självbiografiskt? Eller för den delen Tjänstekvinnans son och Inferno, som gör än starkare anspråk på autenticitet?

Lagerkrantz svar tycks vara »i ganska liten grad«. Förvisso kan detaljer vara sanna, stämningar är det sannolikt, men ytterst är och förblir de verk av en skönlitterär författare, och den som inte korrelerar med andra källor löper risken att kollras bort av Strindberg. Denna läsning leder också till att han avvisar tanken på att Strindberg skall ha varit vansinnig. Tecken i den vägen skall ha varit övertolkningar och missförstånd. Helt fri från misstanken blir man dock inte: en person som frivilligt går in för att experimentera med sitt eget sinnestillstånd, om och för konstens skull, kan knappast betraktas som helt och hållet välanpassad.

August Strindberg är dock en välskriven biografi, som inte väjer för de mindre tilltalande sidorna hos subjektet, och som dessutom flera gånger fick mig att fundera på om det inte vore lägligt att försöka spränga in ett par böcker till på hyllan med Strindberg. Bara därför förtjänar den att rekommenderas.

Read Full Post »

Att anmäla Strindbergs Blå böcker (det finns fyra stycken, med kontinuerlig paginering; jag har läst de tre första) är inte ett lätt göra: man  sitter hela tiden och undrar vad som egentligen är vettig läsart: antingen får man betrakta mycket av spekulationerna som rena dår-  eller okunskapen, och därmed ge det hela ungefär samma behandling som man skulle ge ett verk av någon nutida kristen dårfink, eller så får man läsa det som ett slags stort upplagt skämt.

I vilket fall, boken börjar med en massa swedenborgskt svammel, där Strindberg berättar om sin religiösa väckelse och far ut i diverse attacker på »hedningar« och »äfflingar«, varierat med diverse målningar av denna världens jämmerdal, allt meddelat i form av ett växelspel mellan en lärare och en lärjunge, som båda verkar ha drag av författaren. Någon gång kan detta vara rätt trevlig läsning, men i längden är det mest tröttande, och man gläds när man slipper i från det.

Roligare blir det då när han kommer till naturvetenskapen, och här kommer väl det främsta beviset på att det är ett slags skämt: det skulle knappast annars vara möjligt att så konstant komma med helt felaktiga teorier – fast å andra sidan är det väldigt, väldigt mycket energi nedlagt på att visa att alla grundämnen är sammansatta av väte (jag upptäckte i min utgåva en lakun på 18 sidor mitt i all kemin. Besvikelsen var måttlig). Bättre då när han jämför hjärnan med valnöten och utifrån likheten anser sig bevisa att Gud skapat världen, eller när han anser att det finns en förbindelse mellan de tre pyramiderna i Giza och Kinnekulle, Halle- och Hunneberg, eller när han anser att mygg är ett motmedel mot malaria: det är också det vanvett, men i alla fall ett intressant vanvett, och som sådant slår det mycket sunt förnuft.

Strindberg visar upp de klassika tecknen på skräpvetenskap: övertro på att överensstämmande siffror (ofta efter att man mutliplicerat dem med något heltal) visar på något underliggande samband, ovilja att acceptera kontraintuitiva resultat (han går till och med så långt att han vill förkasta den klassiska mekaniken), förakt mot den professionella vetenskapens företrädare – samtidigt som han anklagar ateistiska filosofer för att bara använda bondförnuft och inte intelligens. Originell är han dock i sin bredd: det är verkligen allt som gås till storms mot: geologi, matematik, astronomi, fysik, biologi, kemi, anatomi, epidemiologi, meteorologi, lingvistik, historia och arkeologi råkar alla ut för Strindbergska spekulationer, med tämligen likartat resultat: nedslående.

Mot slutet av den andra och genom största delen av den tredje lämnar han delvis vetenskapen för att istället ge sig i kast med människan, för att brännmärka uselt beteende och komma med sina vanliga misogyna anklagelser (han har fortfarande inte kommit över Et dukkehjem, och Nora är ett återkommande mål).

En blå bok är väl inte det bästa som lämnat den Strindbergska pennan, men den har helt klart sina roliga stunder, om inte annat när man sitter och förundras över vad det egentligen är han säger – menar han verkligen att eftersom två tum är detsamma som fem centimeter, så är 2×2=5?

Read Full Post »

Ibland stöter man på frågor i stil med »vilken historisk person skulle du helst vilja träffa?« För Anneli Furmark tycks svaret vara August Strindberg, för i sin serieberättelse August & jag berättar om vad som sker när författaren plötsligt en dag uppenbarar sig för litteraturstudenten Sigrid, varigenom hon blir den som får försöka få honom att komma till någotsånär rätta i 2000-talets Stockholm, med vintervärme och bullrande trafik. Efter ett tag börjar de så diskutera hans skrivande, och hur han kan vara både så inskränkt och så fantastisk på en och samma gång (Strindberg påpekar dock att det där till viss del är fel: hans böcker är ju inte alla skrivna vid ett och samma tillfälle).

Tecknarstilen är mörk, med mycket textur istället för enfärgade fält, men fungerar egentligen bäst för döda föremål; ansiktena har en tendens att vara en aning oformliga och klumpiga, även om de är expressiva.

Styrkan ligger främst i diskussionen av Strindbergs författarskap; hans uppdykande i nutiden ger möjlighet för en del lättare poänger (Strindberg i mössa och halsduk ser rätt skojig ut), men räcker egentligen inte för en hel berättelse. Det är därför synd att hans författarskap inte fått ännu mer utrymme; som det nu är skrapas det bara lite på ytan angående hans kvinnosyn men avslutas när det precis börjat bli intressant. Trots att det är en rätt kul liten seriebok lämnar den tyvärr inte en riktigt tillfredsställd.

Read Full Post »

I en tidigare omtalad låda på vinden återfanns, förutom MacLean, London och oläslig vikingaromantik, även ett litet verk av Strindberg: Den romantiske klockaren på Rånö, en samling skärgårdshistorier. Här är det en rätt godmodig Strindberg som är i farten; titelnovellen handlar om en för fantasier fallen ung man som kommer till Stockholm för att gå på Musikaliska akademien, när stora planer men slutar som klockare på hemorten. Det är en ganska trevlig liten novell om fantasins makt att skyla över även hemska minnen och vardagens realiteter och på så sätt få en att härda ut.

Den andra novellen – Pastorns älg – är mer av en skröna, om hur en av de svenska prinsarna (för mig oklart vilken) kommer och jagar hos en fattig liten präst, som egentligen inte kan avstå från sin egen jakt men förleds av girigheten, då en större dusör som tack för jakträtten ställts som utsikt. Jag skulle troligen tyckt ganska illa om sådant drivande med personer i underläge om inte för det relativt godmodiga gycklet med den grupp läsare (dvs. frimicklare) som vill ställa sig in hos prinsen, som tydligen tidigare varit sympatiskt inställd till deras rörelse, men nu irriteras av att de stör honom.

I tredje novellen är Strindberg snubblande nära en riktigt fin liten kriminalhistoria, berättad utifrån en rättegång, där den anklagade är ovanligt villig att erkänna att döda sin hustru. Tyvärr är slutet på En brottsling undermåligt: efter att ha hållits på halster över vad tusan kan vara på gång så löses allting bara upp i tomma misstankar.

Fjärde novellen, Höjer tar gården själv, handlar om hur Höjer tvingas ägna all tid åt att tampas med sin slugare svärfar istället för att ibland kunna smyga iväg på en liten jakt. En dag får han dock en idé, och skaffar en arrendebonde. Det hela slutar dock inte som han tänkt sig. Typisk liten skröna, inte direkt i min smak men inte direkt dålig för sin genre.

Till slut berättas om när Skräddarns skulle ha dans, efter att en hel sommar spenderat stor energi på att föda upp några meloner för försäljning. Naturligtvis blir det vad kvällspressen skulle benämna spritfest, och en ände med förskräckelse, men skräddarn, han är glad ändå.

Inte mycket att säga om helheten: fullt acceptabelt läsvärde, inte ett stort verk av Strindberg, men knappast heller något av hans sämre. Ordkonsten behärskar han som vanligt till fullo, och däri ligger kanske den största behållningen.

Read Full Post »

Svensklektionerna i gymnasiet var inte direkt något man såg fram emot. Visst, det fanns ljuspunkter, som när vi fick höra Thåström tolka Bellman eller se på Shakespeare-filmatisering eller Nilecity – även om de flesta var gladare i Gustafsson än Branagh –, men ibland var det rena döden, som när vi skulle se Ibsens Et Dukkehjem – tråkig som ösregn på solsemestern. Då hjälpte det lite att senare få läsa Strindbergs svar, Ett dockhem, en av novellerna i första delen av Giftas, som driver hejdlöst men ganska godmodigt med Nora och hennes idéer. Sen dess kan Strindberg vad mig anbelangar gott få skriva dåligt ibland, han har ändå berättigat sin existens. Som tur är så är han vad jag märkt faktiskt oftast raka motsatsen till tråkig. Ibland obehaglig, visst, men inte tråkig. Som i Giftas. Även om de två novellsamlingarna numera väl främst ger ut som en enda volym så förtjänar den ändå att kommenteras delvis som två delar: första delen består av olika scener ur äktenskap av olika varierande slag, lyckliga såväl som olyckliga. Andra delen är i mycket ett angrepp på just äktenskapet i synnerhet och kvinnan i allmänhet.

Det mest förvånande med allting är egentligen hur väl han lyckas med konstruktionerna. Trots att han i första delen vill visa på saker som avhållsamhetens fördärvelse, hur även inbitna ungkarlar kan omvändas och finna lyckan i äktenskapet, hur orättvis världen kan vara mot de som söker kärleken, så känns det sällan som om man sitter och läser om idéer i människohamn. Psykologin är helt enkelt rimlig, som i Fågel Fenix, där en gammal mannen först när han fått tid att tänka efter inser att han trots allt älskat sin hustru mer som gammal, omhändertagande moder än som ung, vacker flicka, eller i Kärlek och spannmål som porträtterar en ung ämbetsman som inte klarar av att hålla i några pengar.

Andra delen är som sagt mer utpräglat polemisk, mer illusionslös. Idén i Mot betalning, med kvinnan som ogillar sex men som ändå släpper till sin man mot att han i riksdagen pläderar mot prostitution är infamt genial. Samtidigt är mannen lika stor hycklare, som klart inser hur allt ligger till men ändå är med på det. Mer utpräglat är Barnet, om en pojke som uppfostras endast av kvinnor och som till slut går under. Det finns förvisso mer försonande noveller, som den inledande Höst, där ett par upptäcker att all förälskelse flytt, men som ändå kämpar på. Den brottsliga naturen behandlar homosexualitet på ett förvånansvärt förstående sätt. Samlingen avslutas med några korta stycken, mer essäer än noveller, och även om ett par av dessa är fullt passabla så är de så tidsbundna att de knappast är värda att läsa idag.

Idéerna som torgförs i första samlingen framstår som vettiga än idag, medan de i den andra är så bittert anklagande mot kvinnan att de är framstår som ensidiga bortom all proportion, även när han påtalar orimligheten att kvinnan skall kunna ha personligt disponibel inkomst medan mannen förblir försörjningsskyldig. Även Utvecklingen har dock onekligen gått framåt, och ehuru Strindberg troligen skulle glatt sig åt att en hel del av förställningen försvunnit finns det tillräckligt kvar för att satiren skall kunna bita.

För den som är nyfiken på Strindberg torde detta vara en lika lättillgänglig ingångspunkt som Hemsöborna, samtidigt som den innehåller mer av hans egna åsikter. Klart läsvärt.

Read Full Post »

Det är lika bra att erkänna det direkt: jag var dum. Dum nog att inte lystra till den lilla, lilla varningsklocka som klingade för tillägget i titeln – eller rättare sagt, dum nog att inte ha någon klocka alls., och dum nog att inte läsa beskrivningen på sidan jag beställde boken från. Men jag får stå mitt kast, och har således tagit mig igenom två ganska dåliga Strindberg-pjäser i nationalupplagevolym: Folk-komedin Hemsöborna och Himmelrikets nycklar.

Dumheten bestod naturligtvis i en tro att det var den riktiga Hemsöborna (som tydligen inte kommit ut i serien än). I kommentarerna får man reda på att Strindberg själv till slut insåg att den var mindre lyckad och inte ville se den spridd. Inte undra på; den är splittrad, grov, med ett fullkomlig misslyckat slut. Handlingen svara väl grovt mot den i boken, men ett par fullkomligt onödiga bifigurer har tillkommit, och Carlsson får helt ikäda sig drift-kuckuts roll: alla lurar honom, hela tiden, och han får inte ens den ynnesten att gå under på slutet, utan måste hålla god min i elakt spel. För mig framstår han hela tiden som den som är i underläge socialt och kunskapsmässigt, och att driva med honom ger då en mycket dålig smak i munnen. Den laborerar med ett flertal parallellhandlingar, vissa bara svagt antydda, andra som inte tjänar mycket till och som kändes med våld infogade redan i boken, och är på det hela taget onödig.

Den andra pjäsen är lite bättre. Den sägs visserligen inte ha satts upp många gånger, och efter att ha sett hur frekventa scenbytena är förvånas jag inte över det. Kompositionen är också tämligen lös, och det som verkar vara den sammanhållande idén ligger snarare på temats än handlingens nivå. I detaljerna är dock idéerna ofta bra; handlingen är i korthet att en smed, som i inledningsscenen precis förlorat sina tre barn, av deras läkare tas med på en resa. Där träffar han på olika figurer ur världslitteraturen: främst Sankte Per, Don Quijote och Sancho Pancha. I den andra akten, uppträder även en del Shakespearefigurer, och det framgår att saker och ting ställts på huvudet: Romeo och Julia firar silverbröllop, Don Quijote har förlorat alla illusioner, Fru Macbeth är ordförande i föreningen för dödsstraffets avskaffande, vilket allt som allt fungerar ganska väl. Den fjärde fungerar också ganska bra; sällskapet har hamnat i Schlaraffenland och Sancho Pancha tar makten genom att peka på att invånarna saknar arbete! Till slut upplöses dock allt och man ser att det hela varit en fantasi, och att barnen nu återigen ligger i sina sängar. Även om stycket som sagt har sina poänger blir det dock till slut för spretigt, och blandningen av lätt fantasi, meta-litteratur och satir blir en ganska konstig anrättning.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »