Feeds:
Posts
Comments

Posts Tagged ‘August Strindberg’

Det är egentligen obegripligt varför just Röda rummet har blivit svensk litteraturs största Klassiker. Som roman är den tämligen usel – tunn eller obefintlig intrig, en huvudperson som det är svårt att känna något som helst inför, gott om referenser till numera förändrade sakförhållanden. Som satir har den behållit visst bett, men även där har tiden i mycket sprungit ifrån den. Språket må den ha varit revolutionerande (iakttagelse: varje gång en enskild gärning markerar övergång till ny språkepok inom svenskan är det inom ett helt nytt område: lagspråk, bibelöversättning, journalistik, skönlitteratur), men det märks knappast längre. Återstår stilistiken, psykologin och de enskilda scenerna, vilka alla förvisso är överlag mycket bra, men knappast nog att få bristerna att framstå som obetydliga.

Ramhandlingen är grovt tillyxad: Arvid Falk lämnar ämbetsmannabanan för att bli journalist. Han blir bekant med några konstnärer. I en parallellhandling följer man hans groteska bror, som skäms förskräckligt över den vanära Arvid dragit över honom, och dennes hustru. Diverse mer eller mindre bisarra bifigurer introduceras, och genom sitt arbetet får Arvid Falk se stora delar av det officiella eller halvofficiella Sverige – riksdagen, kristna välgörenhetsinrättningar, bolagsstyrelser med tveksam moral, konstlivet, tidningarna – som Strindberg med friskt mod går till frontalangrepp mot. Saker händer även på det privata planet, men man får snarare intryck att det sker på slump än som en följd av någon vilja hos författaren att berätta en större historia, och man skulle lätt kunna permutera flera kapitel utan att det skulle göra någon skillnad.

Som sagt dras boken med stora brister: vissa stycken är obegripliga för den som inte är närmare insatt i hur reverser och växlar fungerade, somt är begripligt men föråldrat, annat är bara tråkigt. Att sätta en sådan här bok i händerna på skolungdom som inte redan upptäckt litteraturen borde göras åtalbart – en från början underutvecklad läslust kan lätt slås ihjäl av en bok där syftet inte varit att underhålla genom berättelsen i sig utan genom avslöjandet av ett Sverige som en gång varit. Detta avslöjande är i och för sig mycket grundligt, och det som sparades fick istället sina slängar i Det nya riket, en bok där Strindberg befriat sig från romanens fjättrar och som därför fungerar betydligt bättre, men som läsupplevelse kräver det att man är van nog för att stå ut med de tråkiga partierna.

På det hela taget är väl Röda rummet inte direkt dålig läsning, men den kräver en hel del av läsaren. Om man vill ge ett omdöme i ett enda ord torde ett bra val vara »överskattad«. Svensk litteratur äger onekligen bättre böcker, somliga till och med från Strindbergs egen penna.

Read Full Post »

År 1865 avskaffades den gamla ståndsrepresentationen och ersattes av tvåkammarsriksdagen. Nu stundade en ny, löftesrik och mer demokratisk tid. Trodde man. Snart upptäckte man att mycket blev vid det gamla, och i ilska över detta (liksom över en del mer personliga oförrätter) skrev August Strindberg sin Det nya riket, en stundom mördande satir över det offentliga Sverige med alla dess laster. Somligt som skildras, såsom kungliga teatrarna, har sedermera förändrats så satiren ej längre är särskilt bitande, men mycket består; det är således snarast de yttre formerna och inte kärnan som ändrats när det kommer till kungliga invigningar, festtal och kanoniseringar som ändrats. Och även om det knappast finns något kvarglömt bestånd av idealister så är typen så igenkännelig att det fortfarande är roligt att se de gamla avklädas både heder och ära, ty samhället förändras, men människan består.

Det är mycket som får smaka på skaldens ovett: kungahuset, de gamla nationalskalderna, Svenska Akademien – stycket där en mängd »före detta medlemmar« som prytt de olika stolarna räknas upp är lysande: Bellman, Thorild, Stagnelius, Hierta, Almquist! – moralister, den sorts offentliga personer som lägger beslag på ett ämnesområde (av Strindberg kallade »entreprenörer«) och – judar: Ett av kapitlen kan endast beskrivas som antisemitiskt, och även om det är långt från det värsta man sett på området är det inte speciellt upplyftande. Ett annat stycke verkar främst vara en smädeskrift över en politisk motståndare, vilket gör den mindre intressant än mycket annat.

Strindberg är och förblir en av det svenska språkets stora stilister; någon skall ha kommit fram till att han är den författare som har den mest varierade vokabulären, i alla fall om man räknar efter vem som använder flest olika ord. Hans sätt att ta autentiska texter och tal som av olika personer (främst Geijer) någon gång framförts och lägga in sina egna kommentarer är infamt genialiskt, och det är ett nöje att se honom avslöja allsköns snömos, intellektuell ohederlighet och bluffmakeri.  Ett exempel, som beskriver ett festtal vid en invigning av en järnvägssnutt i något bakvatten:

Landshövdingen har ordet. Svenska folket har alltid älskat sina konungar (såsom Erik av Pommern, Albrekt av Mecklenburg, Kristian II), och stridit och blött för dem (mycket sant!); svenska folket, vars representanter talaren ser samlade här (talaren tror sig de riksdagsmän  genom champagneglaset) har alltid varit troget sina konungar (såsom Erik av Pommern, Erik XIV, Gustav III, Gustav IV) och skall alltid förbli så. Järnvägarne äro en bild av denna trohet, ty de förena konung och folk med järnband, svenska järnband (gjorda i England)…

Den upplaga jag läst är nationalutgåvan, som väl är en trevlig upplaga, även om sidorna på vissa ställen misspryds av svarta fläckar som vore de släpade i backen, men den kritiska apparaten, bestående av en aningen övernitisk ordförklaring och en aningen långrandig redogörelse för mottagandet, är knappast sådan att den är värd några överpris, ehuru ett par förklarande noter borde följa med varje utgåva för att hjälpa till med vissa identifikationer. Boken i sig är dock väl värd att läsas som en uppgörelse med ett Sverige som till viss del lever kvar.

Read Full Post »

« Newer Posts