Ben Jonsons sista stora pjäs, Bartholomew Fair, är lite udda i att det som håller samman den och gett den dess namn inte är en person, utan en marknadsdag: denna marknad framställs som en dag då diverse skojare på olika sätt försöker lura av rika dumbommar pengar och ägodelar, få ärbara kvinnor att hoppa i säng med okända män, samt sälja biljetter och förtäring till överpris. Inget är nytt under solen.
Att den störste dumbommen Cokes åtföljs av en förmyndare är kanske inte lika sannolikt idag, och att utmåla puritaner som hycklande frasmakare skulle knappast kännas aktuellt, men det skulle inte krävas så hemskt mycket för att få omvandla det till något som är det. Dryckeslekar som går ut på att motsäga de andra skulle nog också fungera. Det som vore ett problem är snarast den dockteater som dyker upp mot slutet: inte bara är mediet tämligen hopplöst, den parodi på klassiska berättelser som spelas upp skulle knappast förstås. En domare som klär ut sig för att avslöja korruption är kanske inte riktigt lika aktuell, men idén och myten finns kvar, kanske till och med i tillräcklig mån för att som här kunna drivas med.
Det finns inte någon central handling, knappt ens en central moralitet: när allt är över verkar ingen ha egentligen lärt sig mycket, mer än kanske något om att inte döma andra: även när det faktiskt verkar befogat ser Jonson till att ta bort all moralisk auktoritet.
