För nöjes skull

»Har du hört vad min mosters grannes kusin råkade ut för?«

Ungefär så börjar de, klintbergarna eller vandringssägnerna, berättelser som utger sig för att vara sanna men för det mesta får nöja sig med ett uns av korrekthet. Fast inte blir de mindre intressanta för det; tvärtom så avslöjar vad vi tror kan vara sant, eller vad vi önskar skulle vara det. Lite som Harrisburg, fast tvärtom. När man läser Bengt af Klintbergs Glitterspray får man således dels ett litet fönster öppnat rätt in i huvudet på svensken, dels en chans att le lite åt konstigheterna folk tror på, eller åt en själv när man kommer på sig med att själv ha trott på eller berättat vidare någon av historierna (I mitt fall gäller det senare kanske främst berättelsen om den student som var så orologi inför tentan att han stannade uppe två nätter i rad innan och pluggade, knaprandes någon slags piller (jag vill minnas att det rörde sig om något åt koffeinhållet, men det kan ha varit amfetamin likt Klintbergs variant). På tentan kändes det som om allt gick bra, men när resultatet anslogs såg studenten till sin förvåning att det inte blivit ett enda poäng. Uppbragt begärde han ut tesen, och såg till sin skam att han på varje uppgift skrivit »Det här kan jag, det är lätt«). För ofta är historien så bra att man vill kunna fortsätta berätta den, även om den skulle vara osann.

I vilket fall, upplägget är tämligen enkelt: först berättas historien, därefter om den; ofta redogörs även alternativa varianter. Det känns på något sätt tryggt att få reda på att vissa av historierna har hundratals år på nacken, även om formerna förändrats. Någon gång vill man dock ha lite mer – om man nu tänker äta bara pasta, vore det då möjligt att klara sig från skörbjugg genom att bara ha ketchup på också? Oftast sitter man bara där lätt förnöjd. En mycket trevlig bok, kanske inte revolutionerande, men som ändå kanske vidgar ens vyer något. Eller som bara ger nya historier att berätta.

Read Full Post »