Det poetiska värdet i mycket av vad Bengt af Klintberg och Finn Zetterholm presenterar i Svensk folkpoesi är tämligen dubiöst. Vanligt folks kollektiva arbete räcker helt enkelt inte att nå en förmåga att sätta samman rim och klang på ett sätt som kan jämföras med det koncentrerade arbetet av ens en halvtaskig skald.
I några fall är det väl hela tolerabelt – balladerna och skämtvisorna, i synnerhet de mer skabrösa, har viss charm, men gåtverser med svaret givet på förhand (vilket förvisso helt är utgivarnas fel), dikter på nonsensvers och gamla pantlekar är knappast något jag läser med stigande rysningar.
Det antropologiska värdet är måhända betydligt högre, men det är inte vad jag främst söker i poesisamlingar. Detta hade dock kunnat höja boken till åtminstone en nivå där jag kunnat tänka mig vilja läsa om den i sin helhet någon gång, om det bara tillvaratagits; men nej: en kort introduktion, och korta noter om de olika alstrens proveniens är allt man bestås med. Otillfredsställande.
