Av någon anledning tycks Hjalmar Söderbergs romaner locka senare tiders författare till återberättande. Den allvarsamma leken blev på sjuttiotalet Till Lydia, och på senare tid har Doktor Glas gett upphov till böcker ur både Pastor Gregorius och dennes hustru Helgas perspektiv. Och nu ser jag att även Kerstin Ekman skall behandla boken. Det jag jag läst är dock Bengt Ohlssons augustprisbelönade Gregorius.
Det önskar jag att jag låtit bli. Inte för att den var direkt usel, men för att den var så intetsägande tråkig. Jag ser inte vad poängen är; blir inte mer förtjust i den ryggradslöse och på gränsen till pedofile Gregorius här än jag var i den som i Söderbergs roman (och då hade denne utifrån dagens lag varit att betrakta som våldtäktsman). Han förälskar sig i Helga redan när hon var ett barn på gränsen till puberteten, sitter vid sin första hustrus dödsbädd och kan bara känna glädje för att han nu kan gifta sig med Helga, och beter sig minst sagt svinaktigt mot den kvinna han träffar under vistelsen vid Porla brunn. Visst har han även sidor man kan sympatisera med, som hans önskan efter att få ett barn eller den känsla av otillräcklighet han måste upplevt under uppväxten, men man kommer aldrig så nära att man kan göra annat än ömka honom.
Har man sedan Doktor Glas i minnet – eller plockar upp den för att jämföra – blir det också pinsamt tydligt hur överlägsen Söderbergs prosa är. Doktor Glas är hälften så tjock, men dubbelt så välformulerad och betydligt konkretare. Även om doktorn också gör saker som inte har med huvudhistorien att göra försvinner den stundom helt ur pastorns åsyn, och han har en tendens att förlora sig i minnen som möjligen är ämnade att öka förståelsen men som sagt ibland bara inducerar äckel. Dessutom sitter jag och undrar vilken sorts pastor han är som aldrig verkar hämta stilistisk inspiration ur Bibeln; det jämförs ideligen med händelser ur hans barndom men aldrig, aldrig att man ser ett enda bibelcitat.
Det som hade kunnat bli intressant med texten, skildrandet av hur olika två personer kan uppfatta samma situation, försvinner bland allt det övriga. Det som hade kunnat bli en läsvärd kontrastering av hur olika vi tolkar samma skeende, och hur det förändras vid återberättandet, drunknar därmed i en mängd detaljer ur en sekelskiftespastors dagliga liv.
