Bodil Malmstens Samlade dikter var inte riktigt vad jag väntat mig: att det skulle vara modern fri vers var ingen direkt överrasksning, men att varje enskild samling så tydligt skulle kretsa kring ett enda tema eller förlopp var det: här finns endast en handfull helt fristående dikter, resterande hör klart hemma i ett visst sammanhang och läses bäst i detta.
Jo, jo, man kan naturligvis plocka ut någon av dikterna om sorg över en älskad bortgången, eller den gråtrista vardagen, eller moderskärleken speglad i Nefertitis och citera och det kommer bli alldeles utmärkt, men riktigt överväldigande blir det bara när man sedan fortsätter och läser ytterligare fler av dem efteråt. Möjligt undantag: första samlingen om Dvärgen Gustaf, som mest är konstig även när man läst allt, som det vore en allegori man inte får alla element i.
Bäst är nog första delen av Paddan & Branden, den samling där rimmen står tätast och ger tydlig rytm och tyngd åt den oväntade humorn mitt i skildringen av en änkeman sedan ett år, fortfarande med trösten utom sikte. Den stora vardagligheten och den stora sorgen återkommer senare: Malmsten skriver om människor och situationer som inte skulle få någon att vända sig om, men med inkänning och personlighet som är minst lika tillfredsställande som någon kärleksdikt riktad till en Sarons lilja.
