Redan från första meningen stod det klart att Françoise Sagans Bonjour tristesse skulle bli plågsam läsning:
Denna nya känsla som förföljer mig med sin bitterhet och sin sötma nämner jag endast med tvekan vid det vackra, allvarliga namnet sorg.
Bläh. Samma överblommiga, kväljande språkbruk fortsätter hela boken igenom (tack och lov är den kort), mildrad endast av avtrubbning och att handling och gestalter är nästan lika outhärdliga: Huvudperson och berättare är Cécile, en sjuttonårs flicka som trivs med den obekymrade tillvaron med sin pappa, en kvinnokarl som endast tycks leva i nuet. Hakuna matata-ordningen störs dock av att fadern bestämmer sig för att sluta med affärerna med lättsinniga kvinnor för att gifta sig med den kyligt intellektuella Anne, och Cécile kläcker en plan för att förstöra det hela: hon låter sin pojkvän låtsas ha en affär med faderns före detta älskarinna för att göra fadern svartsjuk. Det är osäkert vad som är mest förvånande: att dessa går med på det eller att läsare tydligen accepterat det.
Egentligen finns väl inte mycket att tillägga förutom hur totalt befriad på allt som kan få en att känna en smula empati med Céciles bortskämt, egoistiska lilla nyckfulla jag är: ena stunden glad för att hennes pappa skall gifta sig med Anne, som kommer förvandla henne från lätting till till intellektuell, andra planerande hennes bortdrivande för att hon inte skall mista det lättjefulla livet.
Den enda positiva egenskapen hos Bonjour tristesse är väl att dess 140 sidor snart går över. Hur någon kunnat med att skriva de berömmande ord som pryder baksidan övergår mitt förstånd.
